25 år sedan Dag flydde folkmorden i Rwanda

Det är 25 år sedan Dag Bohlin och familjen evakuerades från Rwanda mitt under pågående massaker. Idag är han säkerhetsansvarig för PMU:s personal när de reser på utlandsuppdrag och har nytta av sin erfarenhet av flykten från Rwanda.

1992 hade Dag Bohlin och hans fru Heléne, på förfrågan av PMU och Rwandas pingstsamfund ADEPR, rest ut till Rwanda tillsammans med sina barn. Dag skulle bygga ett kurscenter utanför Kigali och Heléne jobba som ekonom och administratör. Det var spänt politiskt läge i landet när de flyttade ut. Dag följde utvecklingen på nära håll, där bomber och skottlossningar blev en del av deras vardag.
– Bomber exploderade nere i dalen. Man sköt och folk skrek. Vi låg på nätterna och våndades och visste inte vad som skulle hända, berättar Dag Bohlin.

På kvällen den 6 april 1994 sköts planet med Rwandas president Juvénal Habyarimana ned. Han hade då sagt ja till en samlingsregering med gerillan RPF, Rwandiska patriotiska fronten. Något som lojala presidentanhängare vägrade acceptera. Samma natt klockan ett ringde telefonen hemma hos Dag och Heléne i Kigali.
– Det var ledaren för ADEPR, pingströrelsen i landet och det samfund som hade startats av svensk pingstmission. Han sa att vi måste hålla oss inomhus, läget var allvarligt, berättar Dag och tillägger att han då inte förstod vilka proportioner det handlade om.
Så snart det ljusnade morgonen efter, intensifierades skottlossningarna och människor avrättades på öppen gata. Militär, gerillagrupper, ungdomsmiliser, poliser men även civila deltog. Grannar dödade grannar och släkt ställdes mot släkt.
– Vi förstod inte då att det handlade om slakt av människor, förklarar Dag. I sex dygn satt familjen i sitt hem på missionens område. Men snart började folk komma dit för att söka skydd. Dag började så smått förstå allvaret. En dag kom ett påbud från RPF om att de utlänningar som inte stod på deras sida måste lämna landet. Elva belgiska FN soldater och några katolska nunnor hade redan blivit massakrerade. Man gjorde inte längre någon skillnad på om man var inhemsk eller utlänning.
– De ringde från schweiziska ambassaden och sa att de förberedde en evakuering. Dagen efter kom en bepansrad bil med soldater till missionen. De bar tunga k-pistar när de gick runt på gården. Det var skarpt läge. De sa; nu åker vi och blir vi attackerade så bromsa inte utan bara gasa, berättar Dag, som omskakad satte sig vid ratten. Det var första gången han och familjen hade begett sig ut på gatorna sedan oroligheterna hade börjat.
– Gatorna var tomma. Det låg döda kroppar lite här och var, beskriver Dag. Familjen lyckades ta sig fram till franska skolan, som var uppsamlingsplats för alla som skulle evakueras. När de stod där på skolgården såg Dag för första gången hur folk dödades.
– Vi såg det på avstånd. I ett kvarter en bit bort stod de och högg ihjäl människor, berättar Dag.
Allt gick fort. Familjen registrerades och eftersom de hade små barn dröjde det inte länge innan de fick åka iväg. Efter en fyra timmar skakig flygresa på ett Herkulesplan landade de på ett mottagningscenter i Nairobi i Kenya, och ett dygn senare fördes de vidare till Sverige.

Hundra dagar efter att folkmordet hade börjat, hade 800  000 människor, främst tutsier, mördats. När Dag och Heléne åkte tillbaka till Rwanda i november samma år för att packa ihop sitt hem, möttes de av ett söndertrasat land. De fick också veta att mobben hade varit på missionen där de bodde och letat efter folk.
– Det var många känslor som kom över en när man fick höra om vad som hade hänt med de man kände, säger Dag.

Idag jobbar Dag som säkerhetsansvarig för PMU.
– Jag tänker ofta på situationen i Rwanda när jag resonerar kring PMU:s säkerhet. Det hjälper mig. Men man kan aldrig vara nog så förberedd på vad som kan hända. Det räcker att man kör över en get i Tanzania så är man i riskzonen. Det kan vara triviala saker som i den kontexten kan handla om liv och död, menar Dag och fortsätter:
– Vi jobbar med att skapa en riskmedvetenhet hos våra anställda och de får inte själva fatta beslut om de ska resa. Vi hanterar säkerhetssituationer i de länder vi reser till på olika sätt utifall de är högriskområden eller inte, berättar Dag.

MATILDA NYAMAI