Affärskvinna tog sig från botten till toppen

REPORTAGE: I vår svenska bild av en affärskvinna ser vi många gånger framför oss en stiligt klädd kvinna som bor i ett av stadens mest fashionabla områden. I Seemas fall stämmer det första påståenden men är inte verkligheten när det gäller boendet.

Jag befinner mig i ett av mångmiljonstaden New Delhis många slumområden och letar mig fram i Suraja Parks gränder. Det är smalt, gatan är max två meter bred. I mitten finns en öppen rännil med avloppsvatten. Här sitter folk och borstar sina tänder, tvättar sina kläder eller tillverkar något hantverk. Sina behov uträttar man på gräsplanen som finns i närheten.

Jag kommer fram till Seemas stenhus som är målat i klarblå färg. Den äldsta dottern Bharti väcks hastigt upp där hon ligger i husets enda säng. Detta är det enda rummet och här bor hela familjen; mamma, pappa, två döttrar och en son. Huset mäter knappt 18 kvadratmeter, vilket är något större än en svensk friggebod.
-I dubbelsängen sover vi kvinnor och på golvet ligger männen, förklarar Seema.

I det minimala köket sätter adoptivdottern Bharti på te medan Seema börjar berätta sin framgångssaga:
-För sex år sedan var situationen riktigt tuff, som boende i ett slumområde med urusel ekonomi och en adopterad dotter. Dessutom var min man sjuk och det var ofta som jag inte kunde ge mat till min familj. Det såg dystert ut.
I samma veva fick Seema höra talas om ett kvinnoprojekt som områdets kyrka startat. Genom att tillhöra ett kvinnokooperativ kunde hon få ett lån för att lösa de mest svåra ekonomiska problemen i familjen, eller för att kunna starta en liten affärsrörelse. Idén bakom kvinnoprojektet var att ge de allra fattigaste en egen möjlighet att ta sig ur sin egen fattigdom. På köpet får kvinnorna utbildning inom en rad olika ämnen som hälsa, kvinnor- och barns rättigheter och hiv/aids.

-Jag var på några informationsträffar och kände mig undan för undan mer positiv, men min släkt avrådde mig och sa; “det är farligt för dig att ge dig ut från hemmet, en kvinna ska stanna hemma”.
-Men det struntade jag i. I min familj funderade vi mycket på vad det första lånet skulle gå till, men beslutet var egentligen ganska enkelt. Vårt enkla hus var i dålig kondition.
-När det regnade kunde taket, som bestod av hö och gräs, inte stänga ute vattnet. Precis allt blev blött, berättar Seema.
Första lånet på 3 000 rupies (cirka 480 kronor) gick därmed till att laga husets tak.

-Varje månad kämpade vi för att få ihop 500 rupies för att kunna betala tillbaka lånet. Det var förutsättningen för att få vara med i kooperativet.
-Undan för undan stärktes mitt självförtroende, jag kände att jag var duktig och folk började se upp till mig för vad jag uträttade. Allt gick så bra att de ansvariga för kvinnoprojektet frågade om jag ville bli deltidsanställd som motivator vilket är en person som skapar och leder nya kvinnokooperativsgrupper.

Nästa steg blev sedan att försöka få inkomst till familjen. Den här gången lånade hon 70 000 rupies för att köpa en liten enkel lastbil, i folkmun kallad “minielefant”. Seemas man Mangal började köra gods för ett företag, vilket för första gången skapade en regelbunden inkomst till familjen. Nu fattades inte mat på bordet längre och de kunde fortsätta att renovera sitt hus.

Men Mangal blev sjuk och familjen tvingades sälja lastbilen. Istället började Seema fundera tillsammans med tre andra kvinnor i kooperativet om att starta en liten fabrik som skulle tillverka sandaler. Gruppen godkände deras plan och 100 000 rupies betalades ut. I mars 2010 köpte de ett hus innehållande ett rum som låg vägg i vägg med Seemas hus där produktionen skulle ske. Arbetet tog fart och snart behövde man anställa personal. Idag tillverkar man cirka 11 000 par sandaler i månaden!

-Om jag inte kommit med i kvinnogruppen och deltagit i kooperativet hade min situation säkert sett ut som tidigare. Då kämpade vi varje dag för att överleva, förklarar hon.
-Då hade vi cirka 3 000 rupies att leva på i månaden, idag är den lägsta månadsinkomsten 8 000 och vissa månader till och med 20 000, berättar hon stolt utan minsta inslag av svensk gentelag.

-Visst finns det grannar som är avundsjuka, men jag bryr mig inte. Jag blir istället bara starkare av deras blickar och kommentarer.
-Nu drömmer jag istället om att kunna utöka verksamheten så att vi ska kunna hjälpa fler i området med en anställning.
Seema har ett stort hjärta. Det finns ingen som helst egoism över henne, utan allt hon tar sig för har ett mål och mening för att hjälpa andra. Det är en av anledningarna till att hon startade sandalfabriken tillsammans med tre andra.
-Jag vill hjälpa andra eftersom jag själv har fått hjälp.
Detta är något som visar sig på många områden i hennes liv.

Ett av hennes “barn” är adopterat från grannlandet Nepal.
-När min man besökte några släktingar i Himalayas bergstrakter fick han höra talas om en föräldralös fyraårig flicka. Hennes föräldrar hade förolyckats av ett stenras i Himalayas bergstrakter.
-Vi tvekade inte alls att hjälpa till, trots att jag då precis hade fött vår son och dessutom hade en ettåring hemma. Visst, det var tuffa dagar, ibland visste jag inte om det var dag eller natt.
– Flickan var helst tyst när hon kom till oss 1998, men idag är hon helt och hållet en del av vår familj och hjälper ibland till i fabriken.

Seema är ett konkret exempel på att små biståndsinsatser kan ta enskilda människor ur sin egen fattigdom. I det här fallet har hon dessutom hjälpt andra.

_________________________________________________________

Små lån gör stor skillnad

Mikrokrediter ger fattiga kvinnor världen över möjligheter att förändra sina liv. Tillgång till mindre lån gör att kvinnor kan äga mark och en egen bostad. Lånen kan också användas till att driva ett småföretag, vilket ökar kvinnornas ekonomiska oberoende.

PMU:s partner The Full Gospel Trust of India arbetar med självhjälpsgrupper för kvinnor i New Delhis slumkvarter. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har varit involverad i projektet sedan 2007. Här undervisas kvinnorna i mikrofinanser, rättigheter, hälsa och alfabetisering. Just nu är 4 000 kvinnor involverade.

Varje grupp består av som mest 19 kvinnor som träffas en gång i månaden. Det vanligaste lånet går till att starta någon mindre affärsrörelse. Men högt på listan står också lån till utbildning och lån till renovering av bostaden.

Utifrån varje individ görs en återbetalningsplan där man varje månad ska betala tillbaka lånet.
-Vi har märkt hur kvinnor har stärkt sin status i hemmen och i samhället genom att de har lyckats med att försörja sin familj. Och som “bonus” har de fått grundläggande kunskaper i läsning och räkning, fortsätter Abraham Sahu, direktor för Full Gospel Trust of India.

-Genom att satsa på kvinnorna stärks inte bara deras eget självförtroende, vi får också ett starkare samhälle där kvinnorna aktivt påverkar myndigheter och bekämpar orättvisor sida vid sida med männen, säger Abraham.

__________________________________________________________

PMU i Indien

PMU stödjer åtta projekt i Indien. Främst handlar det om följande insatser:
– Hiv och aids
– Mikrokrediter
– Alfabetisering
– Social utveckling

Under 2011 är 2,7 miljoner kronor avsatta för detta arbete.