Furaha blev hånad för sin fistelskada

Furaha är en av alla. En av alla kvinnor som har erfarenhet av att leva med fistel. Anledningarna till att de fått dem ser olika ut, konsekvenserna av fistlar är mer lika.

För Furaha kom hennes fistel efter att hon tvingats föda sitt barn i skogen där hon levt bortrövad i drygt ett halvår. Det fanns ingen medicinsk assistans och det blev en svår förlossning, barnet hon födde fram överlevde inte påfrestningarna.

Ä Jag kommer ihåg känslan av att inte kunna tänka.

Efter förlossningen övergavs hon, men lyckades komma hem till sin by tack vare en kvinna som bar henne på ryggen. Hon berättar att hon satt och väntade i två dagar på att någon skulle hjälpa henne att få sjukvård. Mannen till kvinnan som hjälpt henne var rädd att han skulle få skulden om Furaha dog.

Hon kom till slut till sjukhuset hemma i byn, men där konstaterade man att det inte gick att hjälpa henne på plats. Hon var tvungen att transporteras till Panzisjukhuset i Bukavu, där PMU stödjer mödravårdsarbetet med stöd av Sida tillsammans med svenska församlingar. Furaha lutar pannan i ena handen och skrattar lite åt minnet.

Ä Jag hade aldrig sett en bil, eller en sjö som vi passerade utmed vägen. Jag funderade faktiskt över om de skulle slänga mig i vattnet. På sjukhuset fanns det elektricitet, det var första gången som jag fick se lampor och jag trodde att det som satt i taket ovanför mig skulle bränna mig.

Den största oron handlade om den egna hälsan, om kroppen som inte fungerade längre. Hon kunde inte stå upp, urinen rann ur henne.
Ä Jag trodde att jag skulle dö, men som de tog emot mig förstod jag att jag skulle överleva.
Ä Socialassistenten Mamy gav mig kläder och ett hygienkit. Doktor Denis Mukwege sa till mig att de skulle hjälpa mig. Jag förstod att det skulle bli så och litade på honom.

Furaha berättar hur hon ibland gick ut på gatan för att handla lite, alldeles intill sjukhuset. Men bara under en kort promenad fick hon ta emot gliringar och uppleva att folk spottade efter henne för att hon luktade så illa.
Ä Det gjorde ont i hjärtat, förklarar hon.

Furaha gjorde tre operationer på Panzisjukhuset innan hon åkte tillbaka till sin hemby. Nu inväntade hon det fjärde ingreppet eftersom hon fortfarande inte var helt återställd. Furaha läckte fortfarande urin och det var svårt för henne att hantera helt vanliga vardagssysslor.

Ä Jag kunde stå i affären när jag helt plötsligt blev helt blöt av urin, det var så oerhört skamfyllt. I min by finns det många små bäckar som jag brukade ta mig till när det här hände. Jag slängde mig i vattnet och när folk sedan frågade varför jag var så blöt, så sa jag bara att jag hade trillat i, helt enkelt.

Det blev en av hennes strategier för att hantera tillvaron med fisteln. På frågan hur hon gjorde när hon skulle umgås med sina vänner, svarar Furaha:

Ä Det går inte att träffa vänner när du har fistel, du kan ju inte ens vara nära din egen familj.

Furaha tillbringade dagarna i skogen med att tvätta och torka sina kläder, ensam.
Ä Ibland tappade jag hoppet men samtidigt tänkte jag på det doktor Mukwege hade sagt. Han hade lovat att hjälpa mig. Jag visste också att många redan hade blivit hjälpta av honom.

Efter tre månader återvände hon till Panzisjukhuset och genomgick en fjärde operation. Sedan var hon frisk.

Ä Jag vågade inte riktigt tro det, kunde nog inte tro att det var sant. Jag minns hur de ropade på mig att det var mat, men jag vågade inte hoppas att jag skulle kunna sitta och äta som vanligt med de andra.

Furaha hade under hela sin sjukdomsperiod skämts och missat helt vanliga delar av tillvaron när hon inte kunde styra över när hon skulle kissa eller inte.
Ä Plötsligt kunde jag göra saker igen och jag kände mig som den lyckligaste personen. Jag ville bara springa upp på taket och skrika ut “jag är frisk nu!”.

Furaha har blivit en erkänt duktig sömmerska och syr fina klänningar, berättar Cecile, psykolog i SSV-projektet på Panzisjukhuset. Men hon har inte vågat återvända hem till byn på grund av osäkerheten i området. Tills vidare stannar hon kvar i Bukavu där det känns tryggare. I dag har hon en liten flicka på tre år och tar också hand om sin systers åttaåring, de bor tillsammans på transithuset Dorkas. Denna verksamhet har byggts upp med stöd från bland annat PMU.

Innan vi skiljs åt berättar Furaha om ett test hon gjorde när hon insåg att hon hade blivit frisk från fisteln.
Ä Jag stampade hårt i marken, så här, säger hon och sätter foten bestämt i golvet. Och så dansade jag, bara för att testa om kroppen höll. Det gjorde den.

Läs mer om PMU:s vårkampanj här

Se filmen “Varje kvinnas rätt till mödrahälsovård” här