Jonathan lämnade gatugänget

REPORTAGE NICARAGUA:

Redan livets första dag mötte Jonathan motstånd. Av någon anledning blev han bortadopterad direkt och hamnade i en familj som enda barnet.
Ä De kunde inte själva få barn så jag skulle förverkliga deras dröm, konstaterar han.
Ä Det gnager i mig att inte veta varför jag adopterades bort och att inte veta något om mina biologiska föräldrar och eventuella syskon.

Han trivdes i sin adoptivfamilj och det gick bra för honom i förskolan. Redan som sexåring kunde han läsa och han älskade att hjälpa andra, sprang gärna ärenden åt kompisar och adoptivföräldrar.
Ä Min mamma överbeskyddade mig de första åren, jag fick knappt gå ut och leka själv i parken eller gå till skolan utan mamma. Detta gjorde att jag allt mer undrade hur världen såg ut bortanför vårt hus.

Jonathan föddes med en lindrig hjärnskada och har ett öppet och direkt sätt i sin kommunikation. Hans vänstra arm och ben är något förvridna.
Ä Pappa var snäll mot mig, men när jag var runt sex år började mamma slå mig. Hon hade själv växt upp med en sådan tradition och nu gjorde hon likadant mot mig.

Undan för undan blev misshandeln värre. Vid ett tillfälle slog hon till mitt ben så illa att jag fortfarande har ont där, säger han och pekar på sitt vänstra ben. Vid ett tillfälle urartade bråket och hon kastade skållhet friterad olja på hans friska arm. På grund av den dåliga behandlingen hemma blev Jonathan allt mer rebellisk och ville hämnas.
Ä Jag tog ut mitt hat mot henne genom att bete mig ouppfostrat. Allt eftersom jag växte upp sökte jag min
trygghet hos ett gäng ute på stan. Det var så jag överlevde, säger han med tung röst.

Han började hänga i en biljardhall där han lärde känna ett gäng unga killar som lärde honom att röka och dricka sprit. Ofta sov han ruset av sig ute på gatan om nätterna. Missbruket finansierade han med att göra olika ärenden. Men med tiden blev killarna i gänget allt mer kriminella.

Ä Vi rånade människor på gatan, misshandlade folk som vi tyckte illa om och gjorde inbrott i hus där vi ibland också sov över.

Däremellan var det strider med rivaliserande gäng i staden. Bråken gick i vågor, ibland bekämpande de varandra hela dagar för att bevaka sina revir och intressen.

Ä Men inom mig kändes allt detta fel och vid flera tillfällen drog jag mig undan när det kändes som att dåliga saker skulle hända. Jag kände mig helt värdelös, förklarar han.
Ä Jag tror att det var Gud som hjälpte mig, han såg till att jag inte blev dödad eller hamnade i fängelse.

Men spiralen gick allt snabbare neråt och Jonathan förstod att han var tvungen att välja sida här i livet. Tillfället kom för två år sedan när han fick en present han bara kunnat drömma om. En man som kände till Jonathan såg att han behövde en förändring och betalde för en gymnasieutbildning i grannstaden Masaja.

Ä Han förstod att jag behövde komma bort för att kunna börja om och ett par månader senare flyttade jag till skolan. Men tyvärr såg jag inte vilken stor möjlighet detta var för mig. Genom min hjärnskada är jag hyperaktiv och mina känslor går lätt upp och ned som en berg- och dalbana.
Detta gäller både positiva men också negativa känslor. Detta har orsakat mig många problem i livet.

Hans starka känsloutbrott fick rektorn att stänga av honom efter bara två månader.
Ä Detta blev droppen. Allt kändes helt hopplöst och jag började fundera på att ta mitt liv. Jag kände mig arg på mig själv över att jag lät många bra möjligheter passera mitt liv.

Ändå beslöt han sig för att göra ett nytt försök till förändring.
Ä Jag har alltid drömt om att få arbeta med data på något sätt och hade hört talas om organisationen
Senda som hade kvällskurser. En sådan utbildning borde engagera mig ordentligt, säger han.
Ä Jag blev så förvånad när jag blev antagen för jag trodde aldrig att jag skulle komma in genom dessa “portar”, säger han och visualiserar med sina händer.

Hos den kristna organisationen Senda i hemstaden i Ciudad Darío mötte Jonathan en värme som han aldrig tidigare känt.
Ä De kom att bli den kärleksfulla familj som jag aldrig haft tidigare. Här lärde jag känna snälla människor som ville mig väl och efter ett tag följde jag med några kompisar till kyrkan. En stor dragkamp började inom mig. Mina gamla kompisar ville att jag skulle komma tillbaka till dem. Men jag lyckades hålla mig ifrån gänget och fick en ny inriktning på mitt liv.

Jonathan fick flytta hem till sin adoptivmammas mamma (adoptivmormor) som tog hand om honom på ett
kärleksfullt sätt. Två kvällar i veckan under ett halvår gick han och lärde sig grunderna i data. Just nu är han inne på sin andra datakurs med inriktning på bokföring och ekonomi.

Ä Nu är det en månad och 15 dagar till denna kurs avslutas, säger han exakt.
Men redan nu är hans dröm uppfylld. Då och då arbetar han extra på ett internetcafé i staden och två kvällar i veckan hjälper han till som volontär hos Senda med att stödja nya deltagare på datakursen.
Ä I framtiden hoppas jag kunna läsa vidare till systemingenjör. Och med den kunskapen vill jag kunna hjälpa andra, på samma sätt som jag själv blivit hjälpt, säger han med ett stort leende.

__________________________________________________

Polis och kyrka i gemensam kamp

De kriminella ungdomsgängen i Centralamerika blir allt större och våldsammare. Ofta anlitas de av stora karteller och den organiserade brottsligheten. Men det finns undantag.

I de hårt utsatta centralamerikanska länderna är fattigdom och våld stora problem. Ett undantag är Nicaragua där gängen ännu inte är lika etablerade. Här har polisen och lokala organisationer haft ett annat arbetssätt där man arbetar nära invånarna i småskaliga projekt och även erbjuder utbildning. PMU och Pingstförsamlingen i Gävle stödjer ett projekt som drivs av den kristna organisationen Senda som verkar i Ciudad Darío, en timmas bilresa norrut från huvudstaden Managua. Tillsammans med polisen bekämpar man utbredningen av gängen.

Samarbetet är väldigt gott, konstaterar polischefen Moisés Robinson.
Ä Tillsammans med Senda och andra frivilligorganisationer håller vi nu på att förbereda ett nytt projekt “Youth at risk” som drar igång i december. Detta eftersom vi ser att tre rivaliserande grupper trappar upp sina aktiviteter mot varandra.
Ä Vår förhoppning är att Senda ska kunna gå in som medlare och att de kan finnas ute bland ungdomarna. Tanken är sedan att vi ska kunna slussa dessa ungdomar till meningsfulla aktiviteter, säger Moisés Robinson.

I Nicargua driver PMU:s partner, Senda ett brett arbete för att stötta ungdomar. Genom kurser i data, engelska och musik vill de ge redskap som skapar framtidsutsikter.
Ä Vi finns också med och stöttar flera skolor i stan dit vi kommer och undervisar om exempelvis farorna med droger och hur man ska bete sig mot sig själv och andra, säger Jairo Miranda, direktor vid Senda.

Ä I vår kultur lever många barn ensamma med sina mammor och barnen tvingas vid unga år ta ett stort ansvar för sina liv. Och det är det många som inte klarar av. Då vill vi vara ett alternativ, säger han.

Läs mer om projektet: Nicaragua