Malin prövade på bistånd i Indien

Malin Johansson återvände nyligen till Sverige efter drygt fyra månader i Indien. Hon blev en av de sista PMU-praktikanterna eftersom Sida beslutat att dra in denna typ av bidrag.

Vi möter Malin Johansson, 22 år, i ett av New Delhis slumkvarter några dagar innan hon ska återvända hem.

Varför åkte du ut som praktikant?
-Efter att jag arbetat på en svensk skola i Spanien under fem månader trodde jag att mitt utlandsengagemang var färdigt. Men en dag fick jag ett infall att åka ut igen. Jag skulle snart avsluta mina bibelskolestudier. Och det skulle visa sig att jag var ute i sista minuten för att vara med i den absolut sista ansökningsomgången av PMU:s praktikantbidrag, eftersom Sida beslutat att inte längre ge stöd till praktikanter.

Hur hamnade du i Indien?
– Först tänkte jag på Latinamerika för att kunna lära mig mer spanska, eller att åka till Afrika. Men jag ville inte åka själv, utan ville gärna resa med någon annan. Genom PMU fick jag kontakt med en annan blivande praktikant som intresserad av att åka till ett muslimland och jag ville arbeta med barn och hon media. Vi var helt olika. Men till slut hittade vi Indien där många av våra olika önskningar uppfylldes.

Vad har du haft för uppgifter?
-Jag har varit hos “Full Gospel Trust of India”, som är en partner till svensk pingstmission, där jag hjälpt till där det behövts, bland annat med administrativa uppgifter som arkivering. En udda sak som jag gjorde var att måla svarta tavlor i skolsalar.
-På eftermiddagarna har jag ofta varit i ett slumområde där jag hjälpt skolbarn efter deras skolgång med att lära dem engelska och jag har också följt med på utflykter.

Hur har fritiden sett ut?
-Har jag haft någon fritid?, säger hon och skrattarÄ
-Jag har funnits med i den lokala Filadelfiaförsamlingens cellgrupper och ungdomsgrupper. Jag har också varit mycket engagerad i kyrkans lovsångsteam.
Tillsammans med den andra praktikanten har jag gjort flera resor i landet, exempelvis åkte vi norrut och besökte en bergsby i Himalaya, åkte på den heliga floden Ganges och fick sol och bad i söder på turistorten Goa.

Vad har varit sämst och bäst?
-Det svåraste har varit språket. Man är beroende av tolk vilket blir ett hinder i kontakten med vanligt folk på gatan. Dessutom blir man som västerlänning särbehandlad vilket gör det svårt att bli en del av kulturen och arbetet.
Det bästa har varit alla människor som jag lärt känna, att få se deras tjänande mot andra människor och att få lära sig av det.

Framtiden, vad tar du med dig hem?
-Jag sett olika metoder för arbete med barn och förstått vikten av hur viktigt det är med ordning och reda. Det har gett mig flera nya perspektiv. Kanske kommer jag i framtiden att utbilda mig till lärare för att arbeta i Sverige med barn som kommer från andra länder.

Vad har du lärt dig om bistånd?
-Innan jag reste visste jag inte så mycket om mission och bistånd. Framförallt har jag insett att det är de nationella invånarna som kan göra någonting. Det är inte vi svenskar som kan dimpa ner och göra allting. Men vi kan stödja de lokala församlingarna med det som vi är bra på.