Nytt liv med nål och tråd

REPORTAGE PAKISTAN:

Hans liv kunde ha sett helt annorlunda ut.
Ä Om jag inte fått den här yrkesutbildningen, så hade jag tvingats jaga runt på gatorna varje morgon för att hitta ett jobb för dagen. Vad som helst, till en usel lön, säger Nashir Basheer.

Utsikterna att hitta ett jobb i Youhann Abad är inte stora. Slumområdet i Lahore, ett av många, vimlar inte precis av arbetstillfällen. Här är arbetslöshet snarare regel än undantag. En ung man med treårig skolgång som enda merit har inte mycket till chans.

Nashir Basheers utgångsläge var extra dåligt. Pappan dog när Nashir var ett år. Mamman började arbeta som hemhjälp i olika hushåll för att försörja sig och sina två barn. Pengarna räckte knappt till mat. Än mindre till ordentlig skolgång åt barnen.

Slumpojken Nashir hade ingen aning om vad han skulle göra av sitt liv. Men han ville gärna ha ett riktigt yrke och slippa slava som en daglönare på ständig, och ofta fåfäng, jobbjakt. Räddningen blev den yrkesutbildning som PMU bedriver i samarbete med pingstförsamlingen i Gävle och Full Gospel Assemblies (FGA) i Pakistan, en församlingsrörelse med rötterna i svensk pingstmission. Det är ingen vanlig yrkesskola, utan snarare en lärlingsutbildning med teoretiska inslag. Kontinuerlig uppföljning och utvärdering ingår i projektpaketet.

Ä En släkting kände till den här utbildningen. Han tipsade mig, berättar Nashir Basheer.

Företagaren med framtidsplaner och en egen motorcykel säger, att han ibland drömde om att ha en egen klädaffär. Mamma tyckte att han skulle bli skräddare. Yrkesutbildningen gav honom chansen. Men han fick lära sig så mycket mer än att klippa till tyg och sy ihop bitarna till praktiska, och ibland eleganta, klädesplagg. Han fick lära sig att också en slumpojke med fattigdomens födelsemärke väl synligt har ett människovärde. Och att det finns något man kallar mänskliga rättigheter.

Under en period arbetade han vid sidan av en erfaren skräddare. Lärde sig allt som hörde till yrket. Personal från projektet kom på besök varje vecka. Några intensiva kursdagar på temat “Så blir man en framgångsrik entreprenör” gav inte bara kunskap utan också stärkt självförtroende.

Ä Det jag lärde mig på den kursen har varit mig till väldigt stor hjälp, säger Nashir.

Youhann Abad består av brusande trafikstråk där avgaserna sticker i näsan och ett virrvarr av reklamskyltar och butiker trängs. Men det är också trånga gränder där en åsnekärra knappt kan möta en annan åsnekärra utan att någon av dem måste ta en omväg.

För att komma till Nashir Basheer får man gå in på en sådan liten och lugn gata, en bit ifrån bruset och bråket och de skrikande reklambudskapen. Den unge skräddaren guidar. Visar bostaden Ä det här är hans föräldrahem Ä som byggts ut med en liten butik med plats för nödvändiga redskap. Här tar han emot beställningar. Här klipper och syr han. Det är inte områdets mest centrala läge, precis. Och butiken ser väl inte så mycket ut för världen. Men alltfler hittar vägen dit. Inte bara från grannskapet.

Ä Det kommer också en del damer från mer välbärgade områden. De har pengar och kan beställa lite dyrare saker, säger Nashir Basheer belåtet.

Det är förstås bra för affärerna. Utbyggnaden som blev butik och verkstad kunde han göra med hjälp av ett mikrolån genom PMU-projektet, plus pengar som några förmögna kunder lånade till den förhoppningsfulle ynglingen. Tidigare, när han jobbade inne i själva bostaden, hade han fått mikrolån till utrustning och verktyg.
Ä Nu har jag betalat tillbaka alla lån, säger han.

Inne på den lilla gården står motorcykeln. Ett tecken på att det går bra för Nashir Basheer. Men där finns ju annat, som inte syns så väl.
Ä Min syster gifte sig nyligen. Jag kunde betala hennes bröllop. Och det, försäkrar mig följeslagaren med kunskap om pakistansk kultur, det är stort. Det är viktigt. Någon måste betala bröllopet, och den som gjorde det var Nashir Basheer, den faderlösa brudens bror. Det stärkte hans självkänsla. Han säger det inte, men det märks. Stoltheten är inte osynlig. Mamma behöver inte längre slita som hembiträde hos andra. Och morfar, som är gammal och lam, ligger inte på någon institution utan i en säng i vardagsrummet. Familjen tar hand om honom.

Nashir Basheer är inte bara familjeförsörjare, han är också utbildare. Två pojkar har han lärt upp. Nu har de dragit vidare för att utöva sina skräddarkunskaper på egen hand.
Ä Jag ska ta hit två nya och lära upp dem i yrket. Jag behöver också den hjälpen för att kunna säga ja till alla beställningar.

Han har invigt sin syster och sin fru i skrädderiets konst. Nazia, frun, vill så småningom ha en egen butik. Visst kan man säga att mikrolån är en droppe i havet. Men det är en droppe som sprider ringar på vattnet. Och Nashir drömmer om expansion.