Rapport från “Rework the World”

Hélène Boëthius arbetade 2004-2007 som PMU:s globala handläggare för alfabetisering. Nu är hon frilansande konsult, och ordförande i en ny biståndsorganisation, ALEF. Hon skriver under vecka 22 från Rework the World i Leksand.

Lördag, kl. 13:07:

Det sista seminiariet jag hinner vara med på i Leksand blir det bästa. En dynamisk ung grupp på 15 personer som sitter och samtalar om HIV/Aids. I gruppen finns personer från Moldavien (tre underbara ungdomar i gymnasieåldern), Kina, Indien, Tanzania, Uganda, USA, Sverige….

Vi delar erfarenheter, frågor och tips runt hur man kommunicerar och skapar reflektion runt HIV/Aids och sexualitet bland unga människor. Malou Fuglesang från Tanzania berättar om de två tidningar som organisationen Feminahip www.feminahip.or.tz ger ut. Den ena är på engelska och swahili, och distrubueras i 170 000 ex till high schools över hela Tanzania. Den har en läsekrets på ca 10 miljoner. Tar upp ämnen omkring sexualitet och samliv, men också om företagande och jobbskapande. I Tanzania är HIV/aids-problematiken i högsta grad knuten till arbetslöshet och fattigdom. Flickor ger sexuella tjänster i utbyte mot en lift till skolan, eller för pengar till skolavgiften. Att skapa möjligheter för unga människor att skapa sina egna mikroföretag och försörja sig är det mest effektiva sättet att minska prostitutionen.

Man arbetare också med SMS Ä i Tanzania har 2% av befolkningen tillgång till internet, 12% har el, och 50% har mobiltelefoner.

Gao Qui från Kina berättar om hur den kinesiska regeringen har insett potentialen hos det civila samhället och NGO:s (icke statliga organisationer) både när det gäller att skapa jobb, och när det gäller att adressera sociala problem.

Varje år är det 20 miljoner unga människor som är redo att gå ut på arbetsmarknaden i Kina. Men staten kan bara ge arbetstillfällen till 14 miljoner. Man ser det civila samhället som en potential arbetsgivare för resten, och är försiktigt positiv. Allt informationsmaterial som ska delas ut måste granskas, och när organisationen som Gao Qui jobbade med började lyfta rättighetsfrågor för de aidsdrabbade blev några av ledarna arresterade, och Gao Qui valde att flytta till Hongkong.

Han berättar om hur de åkte ut i byarna med travar av fina informationsbroschyrer som publicerats av de stora internationella organisationerna. Men ingen ville ha dem. Folk klarade inte av att läsa de långa och krångliga texerna. Så de producerade ett kortspel, med bilder och korta texter. Folk älskade att spela, och blev samtidigt tvugna att läsa texten på korten (lästräning!) och diskutera frågorna som lyftes i kortspelet.

I Moldavien har man startat en webbsida där skolungdom och barn kan maila in sina frågor om sexualitet och samlevnad, och få svar på webben. Man jobbar också med dansföreställningar, “Dance for life”, som dansar och skapar samtal och reflektion.

Även i Uganda jobbar man med dans för att öppna samtalet, och samla människor för att kunna informera och diskutera.

Vi diskuterar och delar, bollar idéer, och lämnar våra mailadresser till gruppledaren, som lovar maila oss alla ett gruppfoto från samtalet Ä och därmed möjliggöra fortsatt samtal mellan oss alla.

Och så är det dags att tanka min gamla Volvo och återträda hemresan. Men jag har en av deltagarna bredvid mig i bilen, så nätverkandet och samtalet kan fortsätta några timmar till.

Fredag, kl. 14.57:

Fredagens morgonsession får klara sig utan represenation från PMU:s bloggare. Jag tar sovmorgon , och kommer lagom till plenumsamlingen klockan 10.00. Smyger nedför trappan till ishockeyarenan lagom till ett tal av näringsminister Maud Olofsson. Hon pratar om Sverige som ett litet land känt för våra många innovationer. Nämner produkter som tetrapak. Men: innovation är inte bara nya produkter, utan också att göra saker smartare och mer effektivt. Det finns en enorm potential i arbetet med att effektivisera energi. I att skapa hållbara städer. Klimatfrågan måste omformuleras från att vara ett problem till en möjlighet för innovativt entreprenörskap.

Percy Barnevik tar över ordet. Första intrycket är hans ganska dåliga engelska, men det glömmer man snabbt när man lyssnar till vad han har att säga: 1 miljard människor lever på 1 dollar om dagen. Deras antal har inte minskat. Enda sättet att lösa detta är att skapa 250 miljoner nya jobb. Det går inte att göra genom stora industrier eller genom jobb i den offentliga sektorn. Enda sättet är mikroföretag, och småföretag. De bästa att arbeta med är kvinnorna Ä de super inte upp pengarna, utan använder dem för att föda sin familj.

Barnevik nämner för första gången ordet jag väntat på : alfabetisering. Dessa kvinnor behöver först lära sig läsa, skriva och räkna, för att kunna gå vidare och starta och driva ett småföretag. Hand in Hand, Barneviks organisation, startar idag 1000 företag om dagen i Indien, Afghanistan och allt fler länder i världen! För detta har de bl.a. fått 700 miljoner kronor från Världsbanken. Det kan låta som mycket pengar, men är bara 3% av de pengar som används för militära ändamål i Afghanistan.

Utveckling måste börja med att skapa möjligheter för människor att försörja sig själva. Det mesta av det andra kommer sedan av sig självt. Jämlikhet och politiskt inflytande. De har sett dalitiska kvinnor bli borgmästare i sina lokala städer när de fått möjlighet att starta företag och få ekonomisk makt. Barnarbetet försvinner när mödrarna har råd att sända barnen till skolan. Jämställdheten ökar när kvinnornas ekonomiska oberoende och deras självförtroende växer. Genom att skapa jobb för de fattiga kan vi utrota extrem fattigdom på 20 till 30 år. Och det kostar bara ca $200 per jobb!

Torsdag, kl 19:15:

Denna konferens handlar lika mycket om nätverkande och möten som om seminarier och plenumsessioner. Medan jag förhoppningsfullt väntar på en minut med Gunilla Carlsson samtalar jag med en journalist från Beirut, som också vill prata med Sveriges biståndsminister Ä om Mellanöstern. Jag delar ett citat jag hörde igår: “You don,t eat pork, we don,t eat pork. So let,s not eat pork together.” “It,s not that simple”, svarar han. Nej, ingenting som handlar om att leva tillsammans i fred är lätt. Men när vi fortsätter samtalet, och han jämför Gazas relation till Israel idag med kampen mot apartheid i Sydafrika, kommer vi ändå tillbaka till det till synes enkla: Att kunna erkänna sina egna misstag, och förlåta andras. Lätt att säga, men det verkar ta hela mänsklighetens historia att lära oss tillämpa det.

Vid fikat en stund senare hamnar jag med en representant för SV, Studieförbundet Vuxenskolan. Vi pratar utveckling och studiecirklar. Hur dyra projekt med mycket teknisk utrustning ofta har mindre effekt jämfört med dem som handlar om att utbilda människor att själva ta ansvar. Han nämner ett exempel där man utbildade lokala studiecirkelledare i Uganda i metodik och ledarskap. Dynamiken i en liten grupp som själv söker och tillämpar kunskap relevant för deras egna kända behov.

Sedan ett seminarium i Leksands vackra missionskyrka om kultur och konst som entreprenörskap. Hur kombinera det fria skapandet med att tjäna pengar på det man skapar, utan att strypa kreativiteten? Bo Ekman utmanar att inte se konsten som en dekoration till marknaden, utan som en del av helheten, ett inlägg i samtalet på lika villkor. Han påpekar hur detta väldigt medvetet iscensatts under denna konferens. Idag på förmiddagen ackompagnerades hans inlägg av en cellist, som spelade i samma anda som han talade.

Torsdag, kl. 12.11:

Stämningen på mötet i Leksand är laddad av framtidstro och engagemang, man riktigt känner hur det sprakar i luften. Under öppningsmötet i går kväll berättade en rad talare om lyckade projekt, som skapat förändring. En amerikanska från Bronx berättar om hur hon lyckats mobilisera resurser och människor till att förvandla sophögar längs med floden som alla glömt till ett vackert parkområde. En liberiansk man berättar hur han och hans mamma hamnade i ett uppsamlingsläger i Monrovia under inbördeskriget. När tioåringen blev livlös av svält och utmattning slängdes han på likhögarna. Mamman letade hela natten tills hon hittade honom. Då hade han lovat sig själv att ägna sitt liv åt att se till att andra barn skulle slippa gå hungriga. Som flykting i USA har han börjat förverkliga drömmen. En filmare visade klipp från en film han gjort för Världsbanken om hur ökenområden i Kina och Etiopien återställts till bördig mark, där vegetationen tar vara på regnet och återskapar liv och bördighet. Hela sessionen avslutades med ett gäng glada spelmän som spelade Gärdebylåten.

På YES-tabudet på kvällen i Tällbergsstiftelsens cirkustält senare på kvällen stod svenska långskäggiga getter och smeder, och grupper av folkdräktsklädda spelemän för det exotiska inslaget, med afrikanska gäster i kostym ivrigt fotograferande.

Torsdagen började med en naturvandring… men eftersom jag och min kamrat inte bloggat färdigt förrän efter midnatt tog vi sovmorgon. Det blev i stället fem minuter i gröngräset framför timmerstugan i Gagnef under björkarna innan vi drog till arenan i Leksand, precis i tid för dagens första plenumsession. När vi kommer in står en ensam musiker på scenen. “Låt oss be för fred, var och en på sitt språk, medan vi lyssnar på musiken” säger han, och spelar.

Dagens talare är olika experter och beslutsfattare. Bo Ekman, grundare av Tällbergsstiftelsen, och Ismail Serageldin, chef for Alexandriabiblioteket, turas om att moderera. Ibland är nivån på presentationerna lite för teknisk, man förlorar sig bland lärda diagram som inte riktigt går att läsa från vår plats i mitten av arenan. Jag fastnar för ett citat av Napoleon Bonaparte: “In the long run, the sword is always beaten by the mind.” I det långa loppet, blir svärdet alltid besegrat av tanken. Det citatet uttrycker bra hela stämningen på mötet: YES, we can. Det är möjligt att mobilisera unga människors kreativitet, moderna kommunikationsmöjligheter och ekonomiska resurser och förändra världen.

I eftermiddag blir det en rad seminarier och presentationer av olika konkreta projekt. Hur ska man kunna välja bland allt det intressanta, hinna nätverka med alla spännande människor? På livets smörgåsbord får man finna sig i att alltid missa 80% av allt det goda…

Onsdag, kl. 15.59:

Några timmars resa i ett försommarfagert Sverige, och jag anländer i Ä en mötesplats för hela världen. Leksand har invaderats av ca 1700 personer från 120 länder, till “Rework the World, the 5th Global YES Summit”. YES står för Youth, Entrepreneurship, Sustainability Ä ungdom, entreprenörskap och hållbarhet. Värd för mötet är Tällbergstiftelsen. Här ska unga entreprenörer från hela världen med goda idéer nätverka med beslutsfattare och möjliga finansiärer under fyra dagar. Det surrar av förväntan och iver i de olika lokalerna i Ejendalsarenan. Under snabblunch före presskonferensen samtalar vi med några deltagare från Swaziland. “Vad rent det är i Sverige, och så folktomt!” blir svaret på deras första intryck efter bussresan från Arlanda.

Några röster från den inledande presskonferensen:

Ismail Serageldin, f.d. chef för Världsbanken, nu chef för biblioteket i Alexandria, Egypten: “Utveckling kommer nedifrån och upp, genom människor som tar kontrollen över sina egna liv. Vi jobbar inte med ett problem, ungdomsarbetslöshet, utan vi jobbar med ungdomar som en resurs. De är lösningen, inte problemet.”

Emmanuel Dennis Ngongo från Kenya, Koordinator för YES Africa: “Vi arbetar med att hitta vägar för att kanalisera idéer som unga människor har för hur de ska lösa sina egna problem i sin egen miljö.”

Se även: www.reworktheworld.se