Slaveriet fortsätter trots befrielse

Tio års fängelse är straffet för slaveri, två år för stödjande av slaveri. Men i verkligheten fortsätter den flera hundra år gamla traditionen i Mauretanien som förut; männen vallar boskap eller arbetar på sina ägares åkrar. Kvinnorna tar hand om tungt hushållsarbete som att hämta vatten och ved, de lagar mat, tvättar och sköter ägarens barn.

De första slavarna kom till Mauretanien för flera sekel sedan från södern, där det arabiska berberfolket rövat bort dem under sina krigståg. Nu uppskattar den brittiska organisationen Anti-Slavery att nästan en femtedel av mauretanierna lever i slaveriets bojor. Det betyder att så många som 600 000 fortfarande lever under slavliknande förhållanden.

Kvinnorna och flickorna är mest sårbara. De får vanligtvis inte lämna sina husbönders hus och många blir våldtagna. Husbonden bestämmer vem de ska gifta sig med och vid vilken ålder. Barnen är automatiskt husbondens egendom.
Ä Vi har fått kännedom om fall i avlägsna trakter vid gränsen mellan Mali och Mauretanien, där barn har getts bort som slavar i bröllopspresent och där slavkvinnor har vägrat gifta sig och då har man i stället gett deras döttrar till hustru, berättar Boubacar Ould Mohammed, i en intervju i Global Finland.
Boubacar Ould Mohammed är generalsekreterare för SOS Esclaves, en människorättsorganisation som bekämpar slaveriet i Mauretanien.

Slaveriet har kommit att betraktas som helt normalt. Slavarna känner bara sina husbönder och underkastar sig sina öden, och husbönderna intalar sig att Gud har gett dem rätten att hålla sig med slavar.
Banden till den före detta ägaren är ofta starka också efter att en slav har befriats. Många före detta slavar, eller deras ättlingar, återvänder till sina ägarfamiljer om de inte har några pengar. En före detta slav får ingenting. Om han var fåraherde får han inga får. Ofta blir han också vräkt från den jordlapp där han bott hela sitt liv. En stor del av de före detta slavarna hamnar i stället på gatan som tiggare.
Ä I allmänhet kommer de tidigare slavarna till huvudstaden Nouakchott med tomma händer och utan utbildning. De kan varken läsa eller räkna, berättar Boubacar Ould Mohammed i intervjun.

Slavarna tillhör folkgruppen haratin, och är landets störtsta etniska grupp. Trots det har de inga representanter i landets ledning. Denna samhällsstruktur är något som PMU:s partner Espoir vill förändra. Organisationen arbetar med frågan på flera samhällsnivåer. Man stödjer fattiga människorna långt ute på landsbygden med exempelvis utbildning och mikrokrediter. Men man finns också med och påverkar myndigheter och enskilda politiker till att få en långsiktig förändring i landet.  Och landets ministerie för mänskliga rättigheter har ställt frågan till PMU om organisationen på ministernivå kan stärka och utbilda deras personal.
Ä Espoir är välrespekterad både bland gräsrötter och på myndighetsnivå, berättar PMU:s medarbetare Lars Klingsbo, som besökte landet i april.
Ä Genomgående använder man sig av påverkansarbete som en bärande strategi för att få slut på slaveriet, främst via nationella radio- och tv-program. Man arrangerar också dramaföreställningar och konserter.

Genom att informera och få till en attitydförändring vill man på sikt förändra inställningen till slaveriet där alla människor har samma värde. Espoir för också en dialog med före detta slavägare för att både informera sig, men också för att utbilda dem i mänskliga rättigheter, förklarar Lars Klingsbo.

Arbetet har pågått sedan 2001 genom flera byutvecklingsprojekt, där merparten av målgruppen är före detta slavar. En av dessa är Fatume.
Ä Fatume var helt livegen som slav, men sedan något år tillbaka är hon helt fri och självförsörjande. När jag mötte henne tillsammans med flera andra från hennes by Achram så sjöng hon en sång för mig. Texten handlade om vad byutvecklingsprojektet betytt för henne.
Ä Aldrig tidigare har jag mött någon som sjöng ut sin tacksamhet genom en projektsång, säger Lars och ler.
Sången handlade om att Fatume fått lära sig att läsa och skriva, hur hon lärt sig att odla grönsaker och att hon genom en mikrokredit kunnat bli självförsörjande genom sina egna odlingar. Nu har Fatume också för första gången fått kunskap om sina rättigheter. En annan viktig del är att hon fått möta andra i samma situation.

I byn Achram har en grupp kvinnor bildat ett kooperativ där man gemensamt tar beslut om vilka mikrokredit-projekt som man vill stödja. Det kan handla om att ge ett lån så att man kan starta upp en liten butik, eller att köpa in lamm man föder upp till slakt. Men innan några lån betalas ut utbildas kvinnorna i bland annat företagsamhet, jämställdhet, mänskliga rättigheter, alfabetisering och hälsovård.

Just hälsoundervisning är en viktig fråga för dessa kvinnor eftersom det allmänna hälsoläget är dystert. Tillgången på rent vatten är begränsad, undermåliga avloppssystem sprider sjukdomar och många mauretanier är undernärda. Vanliga dödsorsaker är malaria och mässling. Genom byutvecklingsprojektet får 6 000 personer tillgång till rent vatten.

Projektet integrerar invånarna i hela byar, där man förutom mikrokrediter också utbildar lärare, borrar brunnar samt tränar bönder i jordbruksteknik.
Ä Genom att ta ett helhetsgrepp i en by finns möjligheten på allvar förbättra situationen långsiktigt för invånarna, förklarar Lars Klingsbo.
Modellen med byutvecklingsprojektet finns också utvecklat till flera andra områden i landet. Espoir har främst arbetat i huvudstaden Nouakchott samt i regionerna Tagant, Assaba och Hodh El Gharbi. Omkring 1 800 personer finns totalt involverade där de allra flesta är före detta slavar.