Sverige måste kämpa för religionsfriheten

Det är bokstavligen livsviktigt att religions- och övertygelsefriheten får slå rot i den arabiska vårens mylla. Annars riskerar utvecklingen att gå mot en frostig höst för redan svårt utsatta minoriteter i regionen. Svensk utrikespolitik brukar vanligtvis inte prioritera frågan. Nu är det hög tid att göra det, och därmed bidra till en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Fortfarande berättas i Sveriges Television att Karl-Bertil Jonssons ömma moder får något religiöst i blicken så här års, och en och annan sång med julens ursprungliga budskap tränger igenom det kommersiella bruset. Men huvudspåret är att religionen ska hållas strikt inom den privata sfären och vara så osynlig som möjlig i det offentliga rummet.

Så är det i vårt lilla hörn av världen, men inte i världen i stort. Där växer snarare religionens samhällsroll. Bristande förståelse för detta faktum skapar problem i svensk migrationspolitik och biståndspolitik, där kontaktytorna mot omvärlden inte begränsas till diplomatins finrum utan handlar om verkligheten på gräsrotsnivå.

Sverige fortsätter till exempel att tvångsavvisa kristna och andra utsatta minoriteter till Irak med hänvisning till individuell prövning. Detta trots kritik från bland andra FN:s flyktingorgan UNHCR.

Ibland har det skett med kommentaren att om bara de avvisade tiger om sin tro och övertygelse ska allt ordna sig. Men extrema grupper som har till uttalat mål att rensa landet från andra religiösa grupperingar gör ingen individuell prövning. De angriper en misshaglig grupp.

Om vi vill stå upp för mänskliga rättigheter kan vi inte nöja oss med det sköra hoppet att enskilda individer ska lyckas dölja sin tro och övertygelse och därmed rädda livet. Vi måste kämpa för, och kräva, religions- och övertygelsefrihet för alla, oavsett religion. Frihet för människor att avstå från religiös tro. Frihet för människor att anamma och ge uttryck för en tro. Frihet för människor att byta religion och åsikt.

Vi måste inse att denna frihet med sin starka koppling till människors identitet är en grundläggande mänsklig rättighet, och en förutsättning för verklig demokrati. Och vi måste låta denna insikt ta sig uttryck i konkret handling.

När 2011 summeras framstår den arabiska våren som en unikt hoppfull händelse. Det finns starka skäl att glädjas när diktatorer störtas. Men vi får inte vända den fortsatta utvecklingen ryggen i tron att allt nu är i sin ordning. Frågan om vad som händer sedan är nämligen avgörande.

När en diktator tvingas bort är det som när locket flyger av en tryckkokare. Krafter som tvingats till underkastelse i årtionden släpps fria. I Mellanöstern, där olika religiösa grupper existerar sida vid sida och religionen spelar en central roll i både det privata och offentliga livet, kan det lätt uppstå våldsamma motsättningar och nya förtryckande strukturer.

Irak är ett avskräckande exempel. När diktatorn Saddam Hussein var borta utbröt omfattande förföljelser av kristna och andra religiösa minoriteter, som yazidier, sabier och mandéer. Över en halv miljon assyrier tvingades fly landet.
Just nu finns skäl att hålla ögonen på vad som händer i Egypten. Sedan president Mubarak avgick har kyrkor bränts, kristna attackerats och dödats och hundratusentals kopter flytt landet. I den pågående valproceduren, är det inte de unga aktivisterna från Tharirtorget i Kairo som skördat framgångar, utan partier med en religiös profil och med ännu otydliga agendor.

Ingen ska skriva det egyptiska folket på näsan vilket parti eller vilka partier de ska rösta på. Men däremot måste omvärlden reagera om det demokratiska instrumentet smids om till ett vapen i diskrimineringens och förtryckets tjänst.
Religions- och övertygelsefriheten måste få fäste i Mellanöstern. Sker inte det finns en överhängande risk att den arabiska våren går mot en höst där den knoppande demokratin inte kan slå ut i blom, där mänskliga rättigheter kränks, där våldet blir vardag, och där fattigdomen blir bofast i regionen.

Vi begär inte att den svenska regeringen, likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder, ska få något religiöst i blicken. Det är inte känslan vi vädjar till, utan förnuftet. Vi vill se en svensk utrikespolitik och biståndspolitik som tydligt verkar för religions- och övertygelsefrihet i den arabiska vårens spår, och därmed stöder en hållbar demokratisk utveckling.

Eva Christina Nilsson, generalsekreterare Svenska missionsrådet

Niclas Lindgren, direktor PMU