Nu är Misja inte längre rädd

Klara, glada färger flödar ut över vita ark. Stämningen är rofylld runt bordet där några barn sitter och målar. Misja, sex år gammal, tittar upp med glimten i ögat, tar för sig av den röda färgen och låter penseln löpa i vida cirklar över pappret.Men när han kom till denna statliga institution för funktionsnedsatta barn i Centralasien, var han en ledsen, blyg och rädd fyraåring. Han kunde inte gå och hade heller inte lärt sig att äta själv.

Misja föddes med en rubbning i skelettutvecklingen och är därför kortväxt.
– Hans föräldrar lämnade honom till ett spädbarnshem och har sedan dess inte velat ha någon kontakt med honom, berättar en av volontärerna hos PMU:s samarbetspartner.

Samma sorts historia återkommer gång på gång under vårt besök. Vi får också höra om barn som inte hade några namn, som satt eller låg i sina salar och aldrig fick komma ut och leka. Om barn som bara hörde orden ”ät” eller ”sov” och inte ens fick lära sig att borsta tänderna.

Bredvid Misja sitter Rustam som är sju år. Han låter sig inte hindras av att han inte har några händer och underarmar, i stället håller han penseln mellan överarmarna, eller mellan ena armen och kinden. Efter en stund kommer han fram till att det är roligast att måla på sig själv med den lila färgen.

– Rustam har hittat sitt eget sätt att göra saker på och de andra barnen vill gärna ta efter, säger hans lärare leende. När de skulle göra pärlplattor fick han en piprensare till hjälp och pärlorna kom på plats så snabbt att jag blev lite chockad.

Under förmiddagen hålls en teaterföreställning där några av de minsta barnen är utklädda till djur och de spelar sina roller med inlevelse.

– Det är vackert att se hur deras dröm om att få uttrycka sig på olika sätt har blivit sann, säger en volontär. Nu blir de inbjudna att medverka under Barnens dag och på olika teatrar ute i samhället och vi syr alla kostymer själva.I salar där barnen förr var sysslolösa, råder det numera full aktivitet. I ett rum berättar en kvinna en saga för de små, i ett annat kastar barnen boll till varandra. I ett rum finns barn som bara kan ligga ner, men de har sällskap av volontärer i färgglada sjaletter som ser dem i ögonen, pratar med dem, håller om dem.

En kvinna ger en liten pojke massage.
– Många har problem med spänningar och stela leder, men genom beröringen slappnar de av, blir gladare och får mer energi, säger hon.

Det finns en djupt rotad föreställning i samhället om att barnen inte kan bli ”friska” och att de är mindre värda än andra barn. PMU:s partner arbetar på olika sätt för att denna attityd ska förändras. Barn som aldrig andades frisk luft, har nu fått en egen idrottsplats och ”paraolympiader” hålls, dit föräldrar, myndigheter och andra nyckelpersoner bjuds in.Även om barnen fått det bättre på denna institution, är önskan att de ska kunna bo och få den vård de behöver hos sina familjer.

– Vi söker information om föräldrarna och uppmuntrar dem att besöka sina barn. De som kommer blir väldigt glada över de framsteg de får se hos dem, berättar en anställd hos PMU:s partner.

Men fattigdomen och bristen på kunskap och stöd från samhället, är ett stort problem för många.
– En pojke som kom hit när han var tolv år, hade hela huden täckt av sår och kunde inte röra sig alls. Hans föräldrar visste inte hur de skulle ta hand om honom. Nu besöker mamman och mormodern pojken regelbundet, fortsätter hon.

Doften av mat sprider sig i korridoren där vi möter de äldre barnen på väg för att äta lunch. En stor pojke ler glädjestrålande och kastar armarna om min hals. Flera barn hjälper andra, som har svårare att röra sig. Förr fick barnen inte ens salt eller andra kryddor i sin mat, men nu lagas rätterna med omsorg. De får också själva lära sig att laga mat och skriver ner recepten i sina böcker. I ett av köken sitter en flicka och bakar bullar, intill står två andra ungdomar och formar pasta.

På eftermiddagen berättar volontärerna om sitt arbete och hur det var när de först kom till institutionen. Om hur de fick så ont i hjärtat att de bara grät.

– Jag fick ingen kontakt med barnen men många av dem verkade ha ont. Så småningom lärde jag mig att läsa i deras ögon vad de ville och det var en glädje att kunna hjälpa dem, berättar en kvinna.

Att möta barnen på morgonen får dem att glömmer sina egna bekymmer.
– När jag säger goda ord till barnen så kan jag se hur de förändras, säger en volontär. Jag tror inte att det finns något annat jobb där man får så mycket kärlek som i vårt.

De andra håller med och många av dem torkar tårar ur ögonen. Att få se barnens utveckling är en stor belöning.

– Jag minns hur en flicka kämpade för att säga sina första ord. Nu är hon med i teatern och älskar att sjunga, säger en kvinna. Barnen är som blommor som öppnat sig för solen. De har blivit trygga i sig själva och har insett att de är vackra som de är.

Atmosfären i rummet är mättad av starka minnen och känslor. Glädjen blandas med sorg över alla de barn som ännu lever gömda för världen.
Men ute på gården skingrar ljuset alla tunga tankar. För där möter jag Misja igen, i full färd med att sparka fotboll. Med hjälp av en plastbil som han sköt framför sig, lärde han sig steg för steg att gå. Och genom den kärlek han mötts av, har han kommit över sin rädsla. I dag är han en bestämd kille som vågar göra som han själv vill och som snart ska börja i första klass.
Han passar bollen till mig och väntar ivrigt på att få den tillbaka.

Fakta: Centralasien

De forna sovjetstaterna i regionen svarar för en stor del av all extrem fattigdom i Asien, samtidigt som de brottas med enorma miljöproblem. Giftutsläpp från industrin och jordbruket orsakar svåra hälsoproblem med hög spädbarnsdödlighet, men också funktionsnedsättningar. Samtidigt har kvaliteten inom hälsovården sjunkit.

Fakta: Projektet

PMU:s samarbetspartner har fått en unik möjlighet att komma in och arbeta på en statlig institution för funktionsnedsatta barn i Centralasien. Ett stort antal volontärer arbetar dagligen med att ge barnen vård, terapi och skolundervisning. De slitna lokalerna har rustats upp, byggts ut och anpassats för att barnen ska få det stöd och den stimulans de behöver.
Organisationen har också öppnat ett transitionscenter dit ungdomar som fyllt 18 år får komma. I stället för att hamna på ännu en institution, för resten av livet, får de lära sig olika yrkesutbildningar och förbereds för ett liv ute i samhället.
Verksamhet för funktionsnedsatta barn och ungdomar stöds av PMU och svenska församlingar.

Visste du attÄÄ

10 procent av människorna i världen har olika funktionsnedsättningar och 80 procent av dem lever i utvecklingsländer.

Se PMU:s nya film från Centralasien

Läs mer om Barnens rätt-kampanjen och ge en gåva här