Välbesökt samtalskväll om drivkrafter

Filadelfiakyrkan var välfylld i går när PMU, Läkarmissionen och Filadelfiakyrkan i Stockholm höll en samtalskväll om drivkrafter och hur man orkar tro på det goda trots all ondska som konflikten i DR Kongo medför. Kvällen inleddes med att adventsljus tändes och en tyst minut hölls för att hedra minnet av Nelson Mandela, som nyligen gått bort.

– Vi har förlorat en man som sått ett frö för ickediskriminering och rättvisa och lärt oss förlåtelse. Låt oss alla vattna detta frö, sade av journalisten Marika Griehsel, före detta Afrikakorrespondent för SVT, som ledde samtalskvällen.

Denis Mukweges möttes med applåder och jubel på kongolesiskt vis från deltagare i publiken. Han tackade för den solidaritet som visats med hans folk under Sverigebesöket:

– När jag reser tillbaka så gör jag det med ett hopp, för jag vet att ni i Sverige vägrar vara likgiltiga.

Sin egen drivkraft hämtar han hos de kvinnor han behandlar vid Panzisjukhusetsjukhuset.

– När jag ser kvinnorna som kommer till sjukhuset och hur de trots sitt lidande kan fortsätta älska, hur de kan finnas ovanför hatet och hämnden, då känner jag mig liten. Min drivkraft är deras styrka.

På frågan hur de förväntningar han har på sig som en av de mest inflytelserika ledarna i civilsamhället, påverkar honom, svarade han:

– Jag är bara en liten läkare på landsbygden. Priserna faller, men det som förändrar är ansvaret för att ta hand om människor och ser till att de återfår sin värdighet. Det måste vara högsta prioritet.

Denis Mukwege berättade att hans egen önskelista för 2014 är kort, nämligen fred. När han blickar tio år framåt i tiden så är önskan att fortsätta följa Mästarens plan för hans liv, den kallelse som han upplevde redan som åttaårig pojke.

Artisten Timbuktu medverkade med några låtar, men också i samtalet om drivkrafter, där han berättade om det djupa intryck som människorna i DR Kongo och på Panzisjukuset gjorde på honom.

– Jag mötte människor som varit med om fruktansvärda saker men som lyckats överleva. För mig var det ett otroligt bevis på mänsklig styrka, som träffade mig rakt i hjärtat. Jag har aldrig mött något liknande. Jag lovade mig själv att om det fanns något jag kunde göra för att hjälpa Panzi, så skulle jag göra det.

Högst upp på hans önskelista för nästa år stod en certifiering för elektronikprodukter som datorer och mobiltelefoner, där tillverkaren garanterar att produkten tillverkats under rättvisa förhållanden.

Även Maria Bard, kommunikatör på PMU, hämtar sin drivkraft från folket i Kongo.

-Att möta människor som vägrade lägga sig ner och dö, trots allt de tvingades gå igenom, gav mig en enorm utmaning i mitt eget liv. Om de orkar, så måste jag själv orka bära deras röster vidare.

Hon lyfte fram önskan om att det avtal för fred som slutits i Addis Abeba i februari också ska följas och att allt fler ska organisera sig för en förändring. Att rättssäkerheten ska stärkas så att människor vågar ställa sig upp och göra sina röster hörda i kampen för en förändring.

Svein Haugstvedt berättade bland annat om sin kallelse som både läkare och missionär, och att den handlar dels om en naturlig drivkraft, dels ett en vision från Gud och om vikten av att inte bara ha huvudet och händerna med sig i arbetet.
– Det viktigaste av allt är hjärtat.

Mot slutet av kvällen fick PMU:s direktor Niclas Lindgren frågan om han ser något resultat av påverkansarbetet som görs på politisk nivå:

– Ja, absolut. Sverige har klivit på och Kongo spelar roll.

När Denis Mukwege åter talade i avslutningen av kvällen, uttryckte han hur rörd han var över det som sagts under kvällen och gjorde en historisk tillbakablick.

– För 15 år sedan kunde ingen föreställa sig vad Panzisjukhuset skulle betyda. Det PMU och Läkarmissionen gjort ingick i Guds plan. Tack vare detta är det möjligt för oss att göra det vi gör i dag.