Drömmen: Ett Burkina Faso där folk känner till sina rättigheter

Med sig på resan var Antoines kollega Pascaline Mando, till vardags ekonom för PMU:s partner EADBF.  För Pascaline är det första besöket i Sverige, till och med första besöket i Europa. En påtaglig förändring är givetvis vädret.

– Er värme är vår kyla, säger Pascaline med ett leende.

EADBF – Église des Assemblées de Dieu Ä där Antoine och Pascaline arbetar som projektledare respektive ekonom, har varit en samarbetspartner med PMU sedan mitten av 90-talet. Dagens arbete handlar till stor del om att öka medvetenheten om kvinnor och flickors rättigheter. Något Pascaline också lyfter direkt när vi pratar om vilka intryck hon kommer ta med sig från det svenska samhället hem till vardagen i Burkina Faso.

– Framförallt handlar det om en förändring av mentalitet, säger Pascaline och fortsätter: – För mig som kvinna handlar det exempelvis om frågan om jämställdhet.

Att Burkina Faso Ä som är ett av världens fattigaste länder Ä skiljer sig mycket från Sverige, är inte förvånande. Men det är framförallt inte materiella avsaknader som är samhällets stora problem enligt Antoine, utan det faktum att så få invånare kan läsa och skriva.

– Den stora utmaningen är okunskap, människor kan inte läsa och skriva och när man inte kan det så kan ingen utveckling ske. Utan utbildning kan man heller inte ha någon kontroll över hälsa eller ekonomi. Dessutom är det så, att om det inte finns utbildning så har man bara de gamla traditionella synerna att gå till, exempelvis synen att kvinnan skulle vara lägre stående än mannen. För mig är det en självklarhet att jag och en kvinna jag möter står på samma nivå men åker man ut till byarna så är det annorlunda.

För att bemöta problemet har EADBF, med stöd från PMU, startat så kallade
alfabetiseringscenter dit människor kan få komma och lära sig läsa och skriva. För närvarande driver man cirka 80 olika center som totalt har över 1600 deltagare varav 95% är kvinnor. Att så många är kvinnor är till stor del en följd av den ojämlikhet som fortfarande råder i samhället även fast det blivit bättre. En bit in i alfabetiseringskursen får deltagarna möjlighet att lära sig en affärsverksamhet, exempelvis hur man gör tvål, distribuerar ved eller hur man föder upp djur. Till denna affärsverksamhet får de sedan möjlighet att ta ett så kallat mikrolån, ofta på cirka 25 000 CFA vilket motsvarar ungefär 350 kronor. Förtjänsten är med svenska mått inte särskilt stor men detta extraknäck spelar ofta en avgörande roll i familjens ekonomi då kvinnan, till skillnad från mannen, ofta låter pengarna gå tillbaka in i familjen. Tack vare sin extraförtjänst har hon möjlighet att köpa bättre mat till sina barn, förse dem med medicin om det behövs eller börja använda tvål vilket minskar risken för infektion.

Som ett exempel berättar Pascaline om en kvinna som lånade 10 000 CFA (ca 140kr). Hon kunde fått låna 25 000 men vågade inte då hon var rädd för att inte kunna betala tillbaka. För pengarna hon lånat köpte hon ved som hon sedan sålde vidare. Till skillnad från tidigare, och tack vare utbildningen hon fått hos EADBF, tog hon dock ingen ved för eget bruk utan att flytta pengar från sin privata kassa till “vedkassan”. Tidigare hade hon tagit av veden för eget bruk eller för att ge bort till någon väninna, utan att ta betalt. När hon nu betalade för all den ved hon själv förbrukade eller gav bort så upptäckte hon att hon tidigare hade slösat och varit för frikostig. Tack vare de enkla ekonomiska principer som hon fått från kursen kunde hon, endast 6 månader senare, betala tillbaka sitt lån. Av förtjänsten köpte hon ny ved och ett år senare, utan att ha lånat någonting, kunde hon göra en ny investering i ved för hela 15 000 CFA.

– Då sa hon till oss: “Jag behöver inte låna mer, jag klarar mig själv”, berättar Pascaline.

Trots att man åstadkommit mycket kvarstår dock gigantiska utmaningar. På frågan var han hoppas att de befinner sig om 10 år är Antoine dock hoppfull:
– Om 10 år har vi ett Burkina Faso där människor kan läsa och skriva. Där de kan uttrycka sig fritt för att de känner till sina rättigheter och skyldigheter. Det är en dröm, men det är inte förbjudet att drömma.