En dag i Zawadis liv i stridernas DR Kongo

Zawadi är 17 år och bor i en liten by mellan Bukavu och Mugogo i provinsen Syd-Kivu i östra Kongo. Jag träffar henne en tidig morgon i familjens hus, ett enkelt trähus med jordgolv och några enkla möbler. Fönstren är små och släpper inte in särskilt mycket ljus men denna morgon skiner solen genom de små fönstren och solstrålarna träffar plastbordet med en skål med frukost, en sorts gröt.

I huset, som har två rum, bor Zawadi med sina föräldrar och sju systrar och
bröder. Hon har ytterligare fyra syskon som flyttat hemifrån. När jag kommer förbereder hon sig för sista skoldagen för läsåret. Hon byter om till skoluniform, packar sin väska, äter lite och så ger hon sig iväg, med mig i släptåg.

Det är en viktig dag. Zawadi har tentor i flera ämnen, och det är hennes andra försök. Blir hon inte godkänd denna gång får hon gå om läsåret. Promenaden till skolan tar oss en timme, även om jag misstänker att hon avlagt sträckan på kortare tid om jag inte varit med.

Promenaden tar oss i rask takt genom ett skogsområde, uppför kullar, ner igen, in i nytt skogsområde, över bäckar och en platå där mestadels kvinnor jobbar på sina åkrar. Det är en mycket vacker promenad i kylig morgonluft. Dock kan jag inte låta bli att tänka på hennes utsatthet och sårbarhet. Idag promenerar jag med henne, och hennes far också på lite avstånd bakom oss, vilket han annars aldrig gör. Allt som oftast gör hon denna dagliga vandring ensam, ibland med andra elever.

Jag frågar henne om hon inte är rädd när hon går ensam. Hon rycker på
axlarna. Jag är inte säker på om hon förstod frågan. Jag tycker inte att jag
kan precisera för en 17-åring vilka risker jag framförallt tänker på Ä jag har
precis spenderat flera dagar på SSV-projektet på Panzisjukhuset. Hon förstod
nog. Snarare tror jag att hennes axelryckning betydde att frågan var
irrelevant, kanske dum rent av. Som om hon hade något val.

Väl framme vid skolan, som drivs av den lokala församlingen, vid halv niotiden
visar det sig att tentorna börjar först vid 12-tiden. ”Då kan du gå tillbaka och
jobba på åkern tills de börjar,” säger hennes far. Jag är där som fotograf och
bör bara observera och inte lägga mig i, men kan inte hålla igen. Hon skulle
kanske vara bättre betjänt av att utnyttja tiden till att förbereda sig för
dessa tentor, säger jag. Zawadi drar sig diskret undan. Jag lämnar tolken åt att översätta och går för att se vart hon tagit vägen. Hittar henne i ett av klassrummen, ensam, där hon läser sina anteckningar. Fadern hennes verkar acceptera logiken i detta, och tur är det, för tentorna börjar vid 10-tiden.

Klassrummet är fullt. Frågorna skrivs upp på den svarta tavlan och kopieras av eleverna. Det råder en koncentrerad tystnad, ibland avbruten av ett förläget fniss när jag går runt och fotograferar. Efteråt frågar jag Zawadi hur det gått. ”Det var en enkel tentamen,” säger hon och ler lite. Därefter byter hon om till sina arbetskläder och vi börjar vandringen tillbaka.

Vi småpratar lite. Jag frågar henne vad hennes dröm är. Jag vill fortsätta studera på universitet, svarar hon. Medicin. Men det finns inga pengar till universitetsstudier.

Denna dag, liksom alla andra skoldagar, arbetar hon på familjens åkrar på hemvägen. Hon knyter en orange scarf runt håret, tar av sig skorna, svingar vant redskapet, vänder jorden och drar upp sötpotatis. Fadern förklarar att marken deras inte är bördig nog för någon större skörd. De odlar potatis och annat endast för självförsörjning. När hon skött denna tunga syssla under den nu stekande solen, går vi den sista biten tillbaka till familjens hus.

Zawadi tar hand om disken bakom huset, och så säger hon plötsligt otåligt att hon vill ge sig av nu. Vart då, undrar jag. Det är körövning i kyrkan vid skolan, säger hon. Och medan jag sätter mig i bilen och kör tillbaka till Bukavu, traskar Zawadi, envis och ensam, hela vägen tillbaka till skolan för att delta i
kyrkans körövning.

Text och foto: Anette Brolenius

________________________________

Läs mer om PMU:s arbete för en tryggare vardag i stridernas DR Kongo, och om de faror som hotar barn som lever i krigs- och konfliktländer i det senaste numret av PMU-tidningen.

Läs mer om Barnens rätt-kampanjen 2014 och hur du kan bidra HÄR