Dr Mukweges Sakharov-pris – hela folkets pris

Det blev två dagars folkfest när Dr Mukwege återvände från Bryssel efter att ha mottagit Sakharov-priset. Det började redan på flygplatsen. Han möttes där av en stor folkmassa. MONUSCO-polisen uppskattar att det måste ha varit över 500 personer närvarande för att hylla sin människorättshjälte.

Trängseln var väldigt stor runt honom. De som kommit var de som tagit sig till flygplatsen. Det var en blandning av folk från CEPAC (ett av pingstsamfunden i östra DR Kongo och PMU:s samarbetspartner), personal från sjukhuset och vanligt folk från staden. Några kvinnor hade gått 35 kilometer enkel väg för att möta Dr Mukwege och hans hustru. Efter det att han åkt mot Bukavu, gick kvinnorna tillbaka de 35 kilometerna, vilket innebar att de gått flera mil i mörkret.

Kortegen med Dr Mukwege bestod bland annat av elva bilar, utsmyckade med stora bilder på Dr Mukwege som pristagare, samt banderoller. Hyllningarna pågick längs vägen ända ut till Panzisjukhuset.

Nästa dag fortsatte festligheterna, och inför detta hade förberedelser pågått hela veckan. Samlingen ägde rum i det nya stora Dorcas-huset, som är ett transitboende för kvinnor som fått behandling på Panzisjukhuset. I lokalerna finns också annan aktivitet knuten till Panzi Foundation. PMU stödjer även arbetet på Maison Dorcas. Det var tal och sång av personal, patienter, skolbarn och av olika ledare som repesenterade olika kristna samfund, men även för det muslimska samfundet. Även en högt uppsatt myndighetsperson talade till Dr Mukwege och folket.

Dr Mukwege höll ett fantastiskt tal uppdelat i tre huvudpunkter. Han inledde på franska men gick efter några meningar över till att tala fritt från hjärtat på swahili. Mukwege påpekade tydligt att Sakharov-priset inte bara är ett pris till honom, utan ett pris till alla kongoleser. I talet framlyfte han följande.

Intensifiera kampen mot straffriheten. Rättsväsendet måste vara mitt i kampen mot våld och straffrihet. Det blir inte fred utan respekt för mänskliga rättigheter och det behövs skadestånd för offren.

Neutralisera väpnade grupper. Det behövs en plan för demobilisering av dessa individer, samt en plan för att möta och behandla befolkningens psykiska ohälsa efter många år av väpnad konflikt och svår fattigdom. Om man bara avväpnar så blir det ingen skillnad.

Säkerhet. Alla måste ta sitt ansvar. Idag fokuseras mycket på grundlagen men det är också viktigt med samverkan och samarbete. Kongoleserna måste ta hand om sig själva. Den kongolesiska staten måste ta sitt ansvar och skydda sin befolkning och det internationella samfundet måste använda sina instrument.

I talet nämnde Dr Mukwege också Astrid och David Eriksson, som också var med på ceremonin tillsammans med övriga svenskar som jobbar på Panzisjukhuset eller andra projekt som drivs i samarbete med PMU eller svenska församlingar. Dr Mukwege nämnde när han och David och flydde från Lemera, och mot alla odds överlevde. Ett övergripande budskap som även fanns tryckt på alla T-shirtar som Panzi-personalen bar, var att vi måste säga nej till det onda, nej till våld mot kvinnor och barn, samt att vi inte får vara tysta när vi ser våld. Vi måste ta ansvar.

Författare: Maria Stålgren och Ellinor Ädelroth