“Vi lämnade allt och sprang för livet”

Jag befinner mig bara några flygtimmar ifrån Sverige, men ändå i en helt annan värld. En värld där människors trygghet slagits i spillror, där kriget pågår bara sex mil bort och där oron känns i luften trots den lugna ytan en solig höstdag.

En dörr öppnas och på golvet i korridoren ligger flera barn och sover. Deras ansikten är bleka av utmattning. En man berättar om det ultimatum som hans familj fick av IS: “Konvertera till islam eller lämna staden, annars skjuter vi ihjäl er.” Han ser mig allvarligt i ögon och säger:

– De skulle göra samma sak mot dig om de kom till ditt land.

Över 1,8 miljoner invånare har drivits på flykt undan terroriströrelsen IS sedan januari 2014, varav nästan hälften är i åldern 4-17 år. Av dessa internflyktingar finns 860 000 i irakiska Kurdistan. Under vintern blir det flera minusgrader kallt uppe i bergen, och många familjer lever i tält eller ofärdiga byggnader, sårbara för regn, snö och hårda vindar.

Hit, till stadsdelen Ankawa i miljonstaden Erbil, har 35 000 internflyktingar sökt sig, varav de flesta tillhör landets kristna minoritet. De 140 medlemmarna i pingstförsamlingen Assemblies of God har ordnat härbärge till 400 personer och bistår flera tusen med mat.

– Som kyrka öppnade vi omedelbart våra dörrar för att ta emot flyktingar. När medlemmarna såg behoven ville alla hjälpa till, berättar pastor Ghassan.

Han talar om en situation utan någon snabb lösning, där församlingens och omvärldens hjälp kommer att behövas även på sikt. Oroligheterna har fått många företag och investerare att lämna staden, och den höga arbetslösheten gör framtidisutsikterna ännu sämre för flyktingarna.

Michael, 16 år, bor tillsammans med över 75 andra personer i ett av de hus som församlingen hyr. Han har ägnat de två månader som gått sedan flykten från Mosul, åt att lära sig engelska. Nu har han visat oss vägen hit, och presenterar mig ivrigt för familjerna.

I ett svagt upplyst rum sitter en flicka och matar sin lillasyster med nappflaska. Från madrassen intill tittar hennes tvillingbröder på mig med stora blanka ögon, i skydd av sina föräldrar. Babyn var bara fem dagar gammal när familjen fick veta att pappans namn stod högst upp på IS dödslista.

– Jag hade inte tid att vara rädd. Jag hade just kommit ut från sjukhuset med babyn och det enda jag kunde tänka på var att samla ihop mina barn och fly från Karakosh snabbt, säger mamman.

Den ene tvillingen lägger sitt huvud i pappans knä och blundar. Mannen smeker sonens huvud och berättar om ängslan inför framtiden. Att han arbetat som polis innebär ytterligare ett hot.

– Vi känner oss trygga här i huset eftersom kyrkan tar hand om oss, men samtidigt finns en ständig oro. Vi vågar inte gå ut.

Mamman visar en bild på äldsta dotterns betyg. Flickan var bäst i klassen i alla ämnen, men har nu ingen skola att gå till.

– Det finns ingen framtid i detta land för våra barn. Vi vill inte se dem växa upp här, säger hon förtvivlat.

Höga travar av madrasser vittnar om att varje rum delas av minst två familjer. Plastskynken har spänts upp här och var, för att skapa en liten känsla av avskildhet. När ett av dem dras undan står jag öga mot öga med en rödgråten tonårspojke.

Familjerna jag möter i Ankawa har alla hjärtslitande historier att förmedla. En gammal man blev buren av sin son under deras långa flykt till fots i stekande sol. En mamma är bekymrad över sin rullstolsburna dotter som behöver specialistvård. De har inga pengar. Många känner ångest över att små flickor tagits som sexslavar av IS.

Den 5 augusti hade ett par bröllopsfest hemma i Bartella för sin dotter. När familjen vaknade nästa morgon bombade IS en kilometer från deras hus och alla grannar hade redan flytt.

– Vår glädje vändes i sorg och rädsla över en natt. Vi tvingades lämna allt och springa för livet, säger hustrun och kramar en kudde.

De har sett sitt sönderbombade hem i tv-nyheterna, och de oroas över att de inte ens fick med sig sina pass.

– Jag har upplevt så många krig, men inget som detta, berättar maken som har ett förflutet inom det militära. I hela mitt liv har jag aldrig sett Irak så förstört som i dag.

För hustrun, som redan kämpar med diabetes och hjärtproblem, har stressen ökat dramatiskt.

– Vi är trygga i Guds händer och pastorn har tagit hand om oss som en far, säger hon, men när jag kramar henne till avsked så gråter hon och ber mig ta dem med till Sverige.

På eftermiddagen väntar Michael på mig i kyrkan. Han har lovat berätta sin egen historia.

– Det var på min födelsedag i juni. Mamma åkte hem från jobbet eftersom hon var orolig. IS kom till vårt hus och försökte bryta upp dörren, men en polis förde oss i säkerhet på andra sidan staden.

På bara en timme intogs också den västra delen av Mosul, och Michael, hans föräldrar och lillebror tvingades fly.

– Vi gick i fem timmar utan mat eller vatten. Alla flydde. Solen var så het och du anar inte hur törstiga vi var. Tre barn och en gammal kvinna dog längs vägen, säger han med blicken långt borta.

De försökte återvända hem, men drevs snart tillbaka till Telkaif. Och när IS intog även detta samhälle, flydde familjen till Erbil.

– Vi visste inte var vi skulle ta vägen utan höll till på gatan, men så kom någon och berättade att det fanns en kyrka som vi kunde få komma till, säger han.

När jag frågar om han saknar vännerna där hemma, mörknar hans ögon.

– Mina grannar, de som jag växte upp med, angav oss för IS för att vi är kristna. Hur skulle vi någonsin kunna prata med varandra igen.

För att slippa de långa sysslolösa dagarna i huset, beger sig Michael så fort han vaknar till kyrkan. Där har han fått nya vänner och delar ut mat och kläder till flyktingar.

– Jag älskar att hjälpa till, det gör mig glad, säger han och blottar sin tandställning i ett leende.

Han visar mig sina favoritlistor med musik i telefonen. Adele, Katy Perry och Lady Gaga. Det är genom att lyssna till deras texter och köra dem i Google translate, som han lärt sig engelska.

Men när jag frågar Michael vad han vill bli som vuxen, så kan han inte svara. För trots att han bara är 16 år gammal så vill han inte tänka på framtiden:

– Det går inte att ha några drömmar här. Jag önskar mig bara att få leva.

* Michael heter egentligen något annat.

Läs mer om PMU:s insats för flyktingar i Irak och hur du kan hjälpa