“Ebola är borta men smärtan finns kvar”

Det allra första fallet av ebola i Liberia upptäcktes på missionssjukhuset Foya Hospital i Lofa County. Omkring 11 000 människor har dött i sjukdomen där och i grannländerna Sierra Leone och Guinea.

Rädsla och panik ledde till att nästan alla hälsocentraler i Liberia stängdes. Det innebar fler dödsfall än de som smittats av ebola, eftersom andra sjuka människor inte heller kunde söka vård. Foyasjukhuset förblev dock öppet under hela epidemin trots den hårda belastningen och fem ur personalen smittades och dog själva. Det berättade Francis Forndia, administrativ chef, som medverkade i ett seminarium som Läkarmissionen höll nyligen.

– Varje dag kändes det som om vi själva skulle dö nästa dag. Vi kunde inte röra våra familjemedlemmar eftersom vi jobbade på sjukhuset, och försökte skydda dem genom att hålla oss borta från dem. De var rädda för oss trots att de älskade oss.

PMU:s samarbetspartner PMU Liberia, som är en gren av landets pingströrelse, har efter kriget arbetat med att bygga upp hälsocentraler, skolor och jordbruk, samt med insatser för rehabilitering och traumabearbetning. Dess nätverk och goda kännedomen om vilka områden som är mest utsatta i regionen, kom väl till pass när ebola bröt ut. Genom stöd från PMU och i nära samarbete med landets hälsovårdsmyndigheter, började organisationen motverka sjukdomens spridning. Man jobbade aktivt med att informera och förmedla hinkar och bakteriedödande medel till de värst drabbade områdena. En utvärdering som gjorts efteråt, visar att PMU:s partner hade en viktig roll i att höja medvetenheten i ett område där man från början reagerade med både förnekelse och anklagelser mot sjukvårdspersonalen.

– Alla kom samman för att bekämpa sjukdomen och vi gick ifrån våra traditionella begravningar där vi rör vid de döda, berättar Francis Forndia.

Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, reste ner till Liberia för att arbeta med bekämpning av sjukdomen, på uppdrag av Liberias hälsoministerium och var rådgivare hos statsepidemiologen. Även han deltog i seminariet.

– Utlänningarna kunde inte lösa denna kris, bara de nationella själva genom stöd utifrån. På plats rådde en fantastisk samordning mellan hälsomyndigheter och frivilligorganisationer. Att man kunde samla små och stora resurser på detta sätt, är orsaken till att det gick så bra. Genom en kombination av kärlek, omsorg, kartläggning och fakta, kunde ebola stoppas, sa han.

Under seminariet framhölls samtidigt vikten av att fortsätta ge långsiktigt stöd till Liberia. Följderna för ett land som redan tidigarte var försvagat efter många års krig, är påtagliga. Många barn har blivit föräldralösa, sjukvårdssystemet är skadat och behovet av psykosocialt stöd stort. Uppåt 30 procent av dem som överlevt ebola lider också av följdsjukdomar.

Francis Forndia visade en bild på ett gravfält och sa:

– Ebolan är borta men smärtan finns kvar. Det här är gravar som tillhör människor som på kort tid fick lämna sina barn, fruar och män. I en by räknade vi till över 500 döda. Varje dag passerar vi gravarna och påminns om den fiende vi kämpat mot, men också om det stöd som vi fått från Sverige. Av alla som kom för att hjälpa, var svenskarna först.

PMU stöttar ännu ett i humanitärt projekt i Guinea, där Ebola fortfarande finns kvar. Information om hur man förebygger smittspridning förmedlas. Ett projekt inriktat på tidig rehabilitering i Sierra Leone planeras också.