Stor spridning av Facebookinlägg

Fram tills idag har hennes inlägg “Våldtagen” delats mer än 62 000 gånger. Mer än 17 500 personer har gillat det och många har kommenterat.  
– Jag har fått jättestor respons. 600 personer vill nu bli vän med mig på Facebook och jag har fått många meddelanden av folk som blivit berörda, som vill ge pengar, som frågar vad de kan göra, säger Victoria Edström.

Det var under julledigheten när Victoria besökte sin syster som praktiserar på Panzisjukhuset, som hon fick möjlighet att möta patienterna på sjukhuset som utsatts för sexuellt våld och höra deras berättelser. När hon senare vid ett möte med Denis Mukwege ställde frågan vad hon som individ kunde göra för att påverka situationen för kvinnorna och barnen som utsatts för våldtäkt, fick hon till svar: “Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.”
– Det var just mötet med Denis Mukwege som gav mig hopp om att lilla jag kan göra något som kan ge ringar på vatten. Göra sin lilla del som kan betyda något i den stora frågan, berättar Victoria.
Hon tog uppmaningen på allvar och skrev följande inlägg på Facebook.

Våldtagen

Det som inte får hända har hänt. Jag vill berätta för alla er som känner mig, för jag är inte längre samma person.

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet. Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka; nu dör jag. Sen tänker jag; Nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dom. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Och där nånstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum. Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredspris-nominerade läkaren Dennis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Dennis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen. Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta. Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet. Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer. I någon slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv. “Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.” Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffaÄ han tror att lilla jag kan göra nåt. Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat. “Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner – du som vet hur man säger för att få dom att lyssna”

Omtumlad lämnar jag hans kontor. Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder. Sen har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?
Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp. “Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dom att lyssna”. Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det. Sen tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Nån slags uppgift, nån mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig. Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Vad berörde dig mest med besöket på Panzisjukhuset?
– Mötet med den treåriga flickan och den 12-åriga flickan som jag skriver om i inlägget var starkt. Men också att få träffa Dr Mukwege och se nöden i hans ögon. Han var så ärlig och äkta. Att få se hur han bär en otrolig nöd, men samtidigt se hoppet att det går och måste gå.
Victoria är nu tillbaka i Sverige och har bestämt sig för att engagera sig vidare i frågan.
– Jag tänker att jag ska engagera mig på något vis. Men förutom att ge pengar så vet jag inte riktigt hur i nuläget.