”Det känns som jag kommit hem”

I fredagskväll samlades 2800 personer på Waterfront Congress Centre i Stockholm för att hylla årets fredspristagare Denis Mukwege från DR Kongo. På ett förmingel fanns 200 missionärer och sjukvårdspersonal som har en relation till Mukwege och Panzisjukhuset.
– Det är helt underbart att vara här ikväll och få träffa alla dem som vi jobbat ihop med genom åren, säger Mija Reinikanien som tillsammans med sin man Veiko var med när Panzisjukhuset startade.

– Det är premiär för hela Kongos historia. En son av Kongo tar för första gången ett fredspris. Han gjorde det inte genom att kriga, utan genom att försvara kvinnan. Det visar att när man arbetar för en god sak, så kommer ljuset att lysa till slut, säger Edu Bumba, kongoles, och den artist som fick kvällens öppningsnummer.

Under ledning av moderator Lydia Capolicchio inleddes kvällen av värdorganisationernas chefer Niclas Lindgren från PMU och Lars Arrhenius från Läkarmissionen. Därefter varvades intervjuer med inbjudna gäster, med musik av artister som bland annat Samuel Ljungblad, Timbuktu, Credo Gospel och Edu Bumba.

Dagens huvudperson Denis Mukwege fick sitta ner i en hemtrevlig hörna, inredd med en gul fåtölj och en persisk matta, samtidigt som han blev intervjuad av Lydia Capolicchio, om det svåra och allvarliga som pågår i DR Kongo.
Vem tänkte du på när du fick priset?
– När priset annonserades så var jag inne och opererade. Sjuksköterskorna kom in och kramade mig och berättade om priset. Men de enda jag kunde tänka på var kvinnorna. De strider för sina och sina barns rättigheter.
Som kvinna försöker jag förstå vad de går igenom. Varför är just våldtäkt ett så effektivt vapen?
– När jag fick mitt första fall av en våldtagen kvinna så tänkte jag att det måste vara en galen man som helt förlorat förståndet som utfört detta. Men när jag sedan såg det upprepade gånger så förstod jag att det användes som ett vapen i kriget för att förgöra kvinnan, men också samhället. Det förstör dem både fysiskt och psykiskt. I mitt land är det kvinnorna som bär samhället, att ha dem som måltavla är det samma som att föra krig med ett billigt men effektivt vapen.

Utrikesminister Margot Wallström jobbade tidigare som FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld i konflikt. När hon intervjuades från scenen lyfte hon den hopplöshet hon många gånger kände när hon i sitt arbete mötte kvinnor som utsatts för våldtäkt.
– Jag gjorde många resor som sändebud och många gånger kunde vi bara gråta tårar. Vi försökte bidra med det som FN hade. Men kvinnorna sa ofta till oss; ”ta med er våra berättelser till regeringar runtom i världen så att de får veta”.
Denis Mukwege har blivit kvinnornas sändebud. Det var han som uppmärksammade världen på vad som försiggår i landet. Ju mer han står upp för kvinnorna och lyfter problemet, ju större blir hotet mot hans liv.
– Jag är bara Denis. Jag är bara en liten doktor. Men det finns tusentals kvinnor därute som inte har någon röst och som bönar och ber mig att ge dem en röst. Så länge kvinnorna kommer till sjukhuset för vård så kommer det vara svårt för mig att ge upp. Min plats på jorden är i DR Kongo, min plats är med kvinnorna i DR Kongo. Jag har sett hur de strider för både sina egna och andras rättigheter, och även för mina rättigheter, säger Denis Mukwege.

Röntgensjuksköterkan Kerstin Åkerman som var med när Panzisjukhuset grundades och som känner både Denis och frun Madeleine väl, bekräftade i ett samtal från scenen, bilden av den uppoffrande person Denis Mukwege är.
– Denis är en varm person som bryr sig om hela människan, både ande, kropp och själ. Men han är också en visionär och har en stor Gudsförtröstan. Han är modig och går på det han känner innerst inne. Han säger själv att han aldrig haft något val, att det är hans kall att tjäna sitt land.

Förutom Kerstin Åkerman, så hade 200 före detta Kongo-missionärer och sjukvårdspersonal bjudits in till ett mingel tillsammans med Denis Mukwege, någon timme innan själva eventet började. Alla inbjudna hade någon relation till Mukwege eller Panzisjukhuset.
– Jag kommer aldrig att glömma denna kväll, sa Denis Mukwege från scenen. Jag har fått träffa vänner som jag känt sedan jag var ett litet barn, vänner som jag delat svåra stunder med. Det känns som jag kommit hem.

För Mija och Veiko Reinikanien var det stort att få återse Denis Mukwege och alla gamla kollegor från sina år i DR Kongo. De spenderade 18 år i landet, där Mija jobbade som sjuksköterska och Veiko som allmänkirurg.
– Vi var med från första början på Panzisjukhuset. Jag fick utföra den första operationen där, berättade Veiko.
– Och jag satt utanför under den operationen i bilen och bad därför att det var så enormt enkelt, det fanns inget vatten och ingen ström. Bara två män som ville börja sjukhuset. Det var på hösten 1999, tillägger Mija.
– Men nu är Panzisjukhuset så stort och mäktigt att man inte kan förstå det. Vi har sett framgång och Guds välsignelse, säger Mija.

MATILDA HECTOR