I Luwhindja är det framför allt fattigdomen som tvingar folk till gruvorna. Man ser även att undernäringen idag är ett stort problem i gruvområdena. Människor lämnar åkrarna i hopp om att bli rika i gruvorna eller tvingas lämna åkrarna på grund av säkerhetsläget. Analfabetismen är också mycket hög då många barn och ungdomar lämnar skolan för gruvindustrin. Även trafficking är väldigt vanligt i gruvområdena, något som drabbar både flickor och pojkar.

Det är inte ovanligt att pengar från utvinningen används för att finansiera väpnade konflikter. Arbetarna får betalt när det hittat något och många blir livegna gentemot uppköpare för att det tvingats låna pengar för överlevnad under tiden de letar men inte hittar några mineraler.
- Just nu hittar vi inte så mycket, vi har inte rätt instrument för att hitta guldet, säger Mubalama. Jag har varit där inne sedan klockan sex imorse och kom ut nu, runt fyra. Jag känner inget hopp för det här arbetet, jag bara jobbar här för att jag måste.

Kring många av gruvdistrikten råder en djungelns lag där rebeller härjar och plundrar som ett sätt att ta kontroll över området. En dag kom rebellerna till Mapendos by och tände eld på husen och dödade invånarna. Hennes man var en av dem som miste livet och själv blev hon tillsammans med andra kvinnor från byn förd ut i skogen.
- Vi blev fastbundna och användes som sexslavar. När en man var färdig tog nästa vid. De höll oss åtskilda så vi inte skulle kunna rymma och lossade på repen när vi skulle äta och då fick vi lite eller dålig mat.

Det fanns ingen möjlighet att tvätta sig och kvinnor i lägret dog av sjukdomar, hjärtattacker eller misshandlades till döds.
- Jag hade med mig vår yngsta son som då var två månader, men han dog efter ett par månader för att jag inte kunde amma. Jag vet inte var de gjorde av honom, om de begravde eller bara slängde honom någonstans.

Mapendo berättar att hon då ville ta livet av sig men eftersom hon var bunden var det omöjligt. En dag hör kvinnorna hur det skjuts i luften runt omkring dem. Rebellerna flyr och kvinnorna befrias av ett förband från armén som hittat dem.
- Jag blev tagen till Panzisjukhuset där jag fick genomgå flera operationer, men fick även hjälp av psykologer. I början ville jag inte prata med någon om traumat, men jag fick hjälp och det helade mig. På eftervårdsboende Maison Dorcas fick jag sedan lära mig hantverk och jag fick ett lån att börja min egen affärsverksamhet. Idag är jag inte rädd för något!

När Aminas pappa, som inte längre är i livet, kom hem tomhänt kväll efter kväll från gruvan fick hon själv börja arbeta.
- Jag gick till gruvan för att sälja sockerrör men fick inga pengar. Då föreslog de istället att jag skulle bära vatten som behövdes för att tvätta mineralerna och som var bättre betalt. Men hinkarna var för tunga för mig så jag orkade bara bära några stycken, så chefen slog mig och kastade sten på mig och jag kom hem tomhänt igen.

Situationen kring gruvorna för små flickor är allt annat än trygg och vänlig. Amina beskriver hur hon blev lurad om och om igen. Hon hörde talas om att det startats ett projekt som var finansierat av bland annat EU och Panzi Foundation där barn som arbetade vid gruvorna fick möjlighet att gå i skolan. Hon blev en av de utvalda och snart satt Amina i skolbänken istället. Nu drömmer hon om att få fortsätta studera och kanske lyckas ta sig hela vägen till universitetet.
- Samtidigt som jag började skolan fick även min mamma stöd att starta en affärsverksamhet så nu har vi det bra. Men jag tänker ofta på min kompis Esther, hon är kvar och bär vatten i gruvan. Jag önskar det fanns möjlighet att hjälpa även henne.