Skriv under uppropet för att rädda biståndet!
  • Din varukorg är tom
Till shopen
Tillbaka till Nyheter

Nu känner vi att vi behövs

PMU-tidningen (nr 4) – Madde & Boban

 

Fråga inte hur vi träffades, för det minns ingen av oss. Madeleine och Boban skrattar, men det finns ett djupt allvar bakom det de säger. I hela sina liv har de varit djupt nere i missbruk. Tills de en dag lyckades resa sig. Bland annat tack vare PMU Second Hand.Madeleines blonda hår lyser mellan hyllorna i PMU Second Hand i Jönköping och hennes skratt hörs över hela lokalen. En liten provdocka på barnavdelningen ska få på sig ett par snygga byxor, men det är inte så lätt som det ser ut.

 

– Boban, kom och hjälp till här!

 

Efter en stunds trassel med armar och ben som faller av lyckas de till slut få dockan på plats. Att möta Madeleine Lindqvist och Boban Draguljevic i dag är något helt annat än det hade varit för ett år sedan. Här sitter två glada och tillmötesgående personer, som sedan den nya butiken öppnade i maj har varit pålitliga klippor i verksamheten. Men det har varit en lång väg hit.

 

– Jag är född och uppvuxen här i Jönköping, berättar Boban, och jag vet inte varför jag började med droger. Men jag hade en trasslig barndom och grav ADHD. Det var in och ut på barnhem och ingen trygghet. I 14-årsåldern kom han i kontakt med alkohol och droger. Kriminaliteten följde med på köpet.

 

– Jag har suttit i fängelse tio gånger.

Runt 2010 lyckades han bryta beroendet efter en tid på behandlingshem, och kunde börja en praktik på den second hand-butik som Pingst Jönköping driver tillsammans med Erikshjälpen. Där lärde han känna Eva Axell-Hillerström och Mats Hillerström.

 

Det höll i några år, men 2015 tog han ett återfall. Allt som byggts upp raserades på några månader.

– Vid ett återfall är man snabbt uppe på samma nivå av missbruk som man hade innan man slutade, förklarar han. Så man börjar där och sedan ökar man.

 

Madeleine har en liknande historia.

– Min mamma hade missbruksproblem och ångest. Det var in och ut från olika fosterhem och barnhem tills jag var åtta år, berättar hon. Då kom jag till en familj där jag fick stanna.

 

Också för Madeleine var det i 14-årsåldern som alkohol och droger kom in i bilden.

– Det var en riktig ångestdämpare.

 

Behandlingshem och fängelsevistelser hjälpte inte. Hon var sjukskriven för ångestproblematik och kunde inte jobba. Med tiden fick hon två barn, men när de var 12 och 6 år togs de ifrån henne och inom kort tappade hon kontakten med dem helt. En vändning kom 2013, visserligen på grund av något hemskt, men ändå. Efter att ha misshandlats i flera olika relaltioner dömdes Madeleine själv för misshandel av sin dåvarande pojkvän och hamnade i fängelse. Med eftervården inräknad blev det tre år utan droger och alkohol, och när hon kom ut var hon drogfri.

 

– Det var i alla fall vad jag sa. Men egentligen smög jag med att ta både tabletter och alkohol, erkänner hon. Jag tyckte att så länge ingen annan märkte det så gjorde det inget.

Det gick att halta fram på det viset under flera år, innan drogerna slutligen tog över helt igen.

– På sex månader förlorade jag allt, berättar hon.

 

HON MISTE SIN LÄGENHET, och kontakten med barnen, som hon hade börjat bygga upp på nytt, bröts igen. Det var under den här perioden som hon och Boban träffades och började leva tillsammans. Ingen av dem minns hur det gick till.

– Vi bodde i en gammal husvagn, men efter ett tag blev den sönderslagen.

Slutligen hade de ingenstans att ta vägen. De flyttade in i Bobans gamla pojkrum hemma hos hans pappa.

– På nyårsnatten 2019 låg vi i det där lilla rummet och sa till varandra att nu slutar vi, berättar Boban.

– Det finns ingenting i missbruket som vi vill tillbaka till, säger Madeleine.

 

Så började en ny tid. De första dagarna och veckorna sov de mest. Allt snurrade. Sedan började frågorna pocka på om vad de skulle göra. Boban mindes Eva och Mats, och skickade ett sms på vinst och förlust – fanns det något han kunde få komma och hjälpa till med?

 

DE SER PÅ VARANDRA, förvånade över var de befinner sig i dag.

– Det är sådana underbara människor här, säger Madeleine.

Hon fick följa med när Boban första gången kom till den lokal där den nya PMU-butiken skulle öppna, och de fick börja jobba mer eller mindre direkt.

– Du hängde ju upp omkring 5 000 plagg, säger Boban.

Hon skrattar.

– Räknade du?

Själv fick Boban hjälpa till att bygga inredning tillsammans med PMU:s Runar Granlöf, och antalet nubb han har satt i plywoodskivorna går inte att räkna. Nu kommer de som volontärer på heltid till PMU Second Hand, fem dagar i veckan. Madeleine hjälper fortfarande mest till med kläderna, Boban packar upp gåvor, står i kassan och fungerar som vaktmästare.

– Jag har alltid trott att jag inte kan arbeta. Men nu inser jag att det bara satt här uppe, säger Madeleine och pekar mot huvudet. Här finns det inga krav på oss, men vi behövs! Vi har gjort nytta på riktigt.

 

Tron har också spelat en viktig roll för deras förvandling.

– Jag har varit omgiven av troende människor sedan fosterhemmet jag kom till när jag var åtta år, säger Madeleine. Jag har alltid haft tron med mig, men det är ingenting som får plats i livet när man missbrukar. Nu tänker jag att var sak har sin tid, och nu har min upprättelse börjat.

– I dag har jag en jättestark tro, säger Boban. Jag går i kyrkan en gång i veckan och jag har blivit mer ödmjuk. Jag vill verkligen gå Guds väg och jag ber om att få ta saker i den takt som Gud känner att jag är redo för det.

Paret bor fortfarande kvar i Bobans pojkrum, men nu ser de ljusare på framtiden. Madeleines dotter är också volontär i butiken, och hon börjar allt mer få tillbaka  förtroendet även från sin son.

– Man är aldrig lycklig när man missbrukar, säger hon. Det är en förlåtelseprocess att gå igenom, både allt man har varit utsatt för och allt man själv har utsatt andra för. Men det finns förlåtelse åt båda håll. Nu är jag lycklig!

 

TEXT OCH FOTO:
CAROLINA KLINTEFELT