I generationer har grannfolken i områdena Turkana och Pokot i nordvästra Kenya legat i strid med varandra. På bägge sidor i den konfliktdrabbade regionen konkurrerar nämligen kringvandrande boskapsägare om de betesmarker och vattendrag som finns. Och i ett område präglat av stor fattigdom, där tillgångar inte mäts i pengar, är boskap hårdvaluta. Den ger inte bara avkomma – och kött och mjölk att äta eller sälja – djuren används dessutom för att göra upp affärer, som exempelvis som brudgåva vid ett giftermål.
De eftertraktade kreaturen, som inte sällan värderas högre än människor, blir följaktligen föremål för stölder. I de våldsamma boskapsräderna och efterföljande hämndaktionerna har många människoliv gått till spillo. Den långvariga torkan i ett redan torrt landskap tvingar herdarna att driva hjorden allt längre hemifrån för att finna grönbete. Det bäddar för fler konflikter.
Eftersom så många får sätta livet till måste nya herdar ta vid. Tonårspojkar tvingas därför sluta skolan för att valla familjens boskap och bidra till försörjningen. För att kunna försvara sig, och försöka förhindra att bli rånade på djuren medan de ensamma vaktar flocken, beväpnar de sig. Ganska snart är de inne i samma typ av våldsspiral som sina äldre bröder, fäder och manliga släktingar.
– När jag hade sett alla mina vänner dödas bestämde jag mig för att sluta stjäla boskap, berättar den före detta krigaren Erupe Echoto, som tack vare kyrkan i området fick hjälp att byta bana. I dag kallar han sig fredsagent och försöker avstyra unga pojkar från att hamna i samma destruktiva liv som han själv levde. Han uppmuntrar dem att gå i skolan och hitta andra sätt att försörja sig på än att äga och stjäla boskap.
Boskapsräderna har skapat en otrygg och osäker tillvaro för civilbefolkningen. Hals över huvud tvingas kvinnor, barn och äldre lämna sina hem, fly för sina liv och söka skydd i den omkringliggande terrängen. Och efter varje räd är det ett antal stridande herdar som inte kommer tillbaka hem. Därmed blir ett antal kvinnor änkor och av med sin försörjning, mammor förlorar sina söner och flickor lovas bort i utbyte mot ny boskap.
Att få döttrar anses därför vara en god investering. Inte för att flickor i sig har någon hög status, tvärtom, men för att de alltid kan säljas. Redan vid födseln om det skulle behövas. En bortlovad flicka behöver man heller inte slösa bort någon skolgång på.
Situationen berövar alltså inte bara pojkarna och flickorna deras barndom utan tar även ifrån dem möjligheten att gå i skolan, få en utbildning och göra andra yrkesval. Kenyansk lag om obligatorisk skolgång och förbudet mot att gifta bort minderåriga står sig slätt mot nöden och behoven, liksom mot skadliga traditioner och kulturella uttryck.
– Det finns inget vatten. Torkan gör att vi förlorar våra djur. Med torkan kommer hungern och hungern driver människor till att göra dåliga saker, förklarar Erupe Echoto.
Det är här PMU:s partner Free Pentecostal Fellowship in Kenya kommer in. FPFK har funnits i konfliktområdet i ett tjugotal år och arbetar för att skapa fredliga och trygga samhällen. Genom sitt hängivna arbete och sin lokala närvaro har de kunnat bygga relationer och skapa ömsesidigt förtroende. Det ger FPFK ingångar att verka för fred och försoning bland befolkningen. Arbetet får stöd av PMU och Botkyrka pingstförsamling. Tack vare olika utbildningsinsatser har ett antal småskaliga kooperativ etablerats i området och allt fler livnär sig nu i stället på att odla bin och sälja honung, eller odla grönsaker för hemmabruk och till försäljning på den lokala marknaden, eller genom att driva en kvarn dit kunder kan komma för att mala majskorn till mjöl. Och när verksamheten blomstrar och genererar överskott kan berörda pojkar och flickor gå kvar i skolan.
Parallellt arbetar FPFK för att byäldste, religiösa ledare, myndighetspersoner och föräldrar ska se mervärdet i utbildning och låta barnen gå kvar i skolan. Det ökar inte bara barnens utsikter att i förlängningen bidra till uppehället utan ger dem även möjlighet att påverka och forma den egna framtiden. Och inte minst stärker utbildningen flickornas egenvärde. Genom så kallade fredsklubbar för skolelever lägger FPFK, tillsammans med specialutbildade lärare, också grunden redan i tidig ålder för försoning mellan grannfolken och fred i området.
Men det finns en del utmaningar. Den pågående torkan och den fattigdom som den bidragit till är två exempel. Det har inte kommit tillräckligt med regn på fem år och omställningen från boskapsägande till andra försörjningssätt blir då ganska bräcklig. När vattnet sinar och skördarna vissnar blir steget tillbaka till gamla beprövade metoder ganska kort. Då är det risk att nedlagda vapen plockas upp och att man återigen börjar stjäla boskap från varandra. Och så är våldsspiralen i gång igen. För att inte bakslagen ska radera ut tidigare framgångar måste arbetet därför fortsätta, trots svårigheterna. Alla som tror på och arbetar för en varaktig förändring i området måste hålla i och hålla ut.
