Tack vare metoden att odla med odlingsgropar, så kallade zai pits, får byborna rikare skörd och blir mer självständiga.
Tack vare metoden att odla med odlingsgropar, så kallade zai pits, får byborna rikare skörd och blir mer självständiga.
När behoven är många och människor har fullt upp med att bara överleva lamslår det ofta den långsiktiga utvecklingen. För att de boende i området ska bli mindre beroende av nödhjälp utifrån är det också viktigt att titta framåt och att rusta för kommande bakslag. Då är utbildning viktigt. Därför lär vi invånarna i Kapoeta East metoder att odla som gör dem mindre sårbara inför torka och uteblivna regn.
– Det första vi gör är att ge mat. Sedan analyserar vi situationen för att hitta grundorsaken till problemen. Det finns ofta många behov som vi behöver jobba med. Om de inte har rent vatten så behöver vi jobba med det. Men vad behövs nästa gång man drabbas av katastrof? Och när vi inte längre jobbar i området så måste byborna själva kunna ordna till exempel vatten, berättar Oloka Mamento Mark, handläggare för matsäkerhet och försörjning på PMU:s partner ACROSS.
Tillsammans med ACROSS, och med stöd från pingstförsamlingarna Smyrna i Göteborg och Pingst Jönköping, driver vi ett odlingsprojekt i Kapoeta East i södra Sydsudan som förlänger odlingssäsonger och förbättrar förutsättningarna för skörd även i torra klimat. Tanken är att metoden ska minska invånarnas sårbarhet inför det förändrade klimatet.
– Människorna lever i en sådan enorm utsatthet. De matpaket som ACROSS levererar tillgodoser inte behoven, säger Malin Canslätt, regionchef för Afrikas horn, Östafrika och Södra Afrika på PMU.
Malin är nyss hemkommen från ett besök i området där hon deltagit i en veckolång workshop, som PMU genomför med samarbetspartner, om hur man skräddarsyr nya projekt för att inte orsaka eller spä på konflikter. Det är alltid en utmaning när man ska välja ut vilka som ska få stöd. Därför har man tydliga urvalskriterier och är transparent med vilka som väljs ut och varför. Och så för man samtal med och involverar byledare och byäldste i urvalen. Det kan handla om vilka som är i bäst behov av hjälp, mest utsatta, änkor, hushåll ledda av kvinnor eller liknande.
– Alla insatser kan potentiellt skapa eller spä på konflikter, men nyttan kan också överväga det hela, förklarar Malin, som på plats såg att odlingsprojektet var i full färd, bland annat fanns där en lastbil full av jordbruksprodukter som fröer och vattenkannor, redo att användas i odlingsprojektet.
Totalt ska 650 jordbrukare från byarna Nanyangacor och Lotimor, tillsammans med byledare och ledare för kyrkorna ha utbildats när projektet är klart. Utbildningsåkrar finns på plats dit man kan komma för att lära och tanken är att de nyutbildade för hantverket vidare till andra.
Förhoppningen är att projektet ska leda till att befolkningen blir mer självförsörjande, men efter den extrema torkan är de fortfarande väldigt beroende av matdistribution. I nuläget får man se projektet som ett viktigt komplement till det humanitära stödet.
Den vattensnåla och beprövade odlingstekniken innebär att man gräver väl avgränsade odlingsgropar på 20x30 centimeter, istället för att sprida ut jordbruksprodukterna brett över en åker.
Odlingsgroparna, eller zai pits som de kallas, fylls sedan med gödsel, kompost och torkat gräs, vilket förhindrar att regnvatten avdunstar. När man sedan planterar direkt i den näringsrika gropen, får man livskraftiga plantor och större skördar. Man odlar sorghum, som tillhör sädesslaget durra, och är det viktigaste kornet för att baka bröd med i Afrika och delar av Asien.
Arbetet med att gräva groparna är ganska tungt för kvinnorna som är de som sköter jordbruket. Odling är en kvinnosyssla, precis som det mesta som har med hem, barn, skolgång och försörjning att göra. Resultatet skulle bli effektivare och skörden större om männen hjälpte till, därför har det även varit viktigt att involvera männen i projektet.
Männens främsta sysselsättning är annars att äga boskap. Och att stjäla andras. Djuren är hårdvaluta eftersom inga pengar finns i omlopp. Korna och getterna används som byteshandel och betalar hemgiften när någon ska giftas bort. Men boskapsägarna hamnar ofta i konflikter som orsakar hämndaktioner och får våldet att eskalera.
– Boskapsstölder är så djupt rotat i kulturen. Det är pojkarna som vallar boskapen. När de blir äldre rör de sig allt längre hemifrån. Där möter de andra boskapsägare och så uppstår konflikter om betesmarker och vattendrag, säger Malin och berättar att det finns enormt mycket vapen i omlopp.
Om även kvinnornas makar och söner ser nyttan i att bli självförsörjande genom odling, kan projektet minska konflikter mellan bybor och bygga fred. Men att gå från boskapsskötsel till jordbruk är en svår omställning som kräver långsiktigt arbete.
– Boskapen är ju rena pengar, så det dröjer nog innan männen är redo att sälja sin boskap. Och de kan heller inte tänka sig att slakta sina djur för att äta dem. De tar hellre emot humanitärt matstöd, säger Malin Canslätt.
