Tillsammans med vår partner ACROSS och två vatteningenjörer från svenska Sweco tog vi oss till Kapoeta East i Sydsudan för att undersöka möjligheterna att öka invånarnas tillgång till vatten. Och det går att göra med relativt enkla metoder!
Tillsammans med vår partner ACROSS och två vatteningenjörer från svenska Sweco tog vi oss till Kapoeta East i Sydsudan för att undersöka möjligheterna att öka invånarnas tillgång till vatten. Och det går att göra med relativt enkla metoder!
Det är som att de bor allra längst bort. Så långt ute på landsbygden att ingenting finns. Definitivt inga samhällsfunktioner, som skolor, hälsokliniker eller polisväsende, men inte heller några affärer eller marknader där det går att köpa och sälja mat och andra förnödenheter. Människors behov av mat och vatten är därmed oerhört svåra att tillgodose. Ändå bor folkgruppen Toposa här. Helt isolerade.
”Jag har aldrig känt att jag har varit så långt borta.” Så beskriver Jonatan Strömgren, hydrogeolog och vattenspecialist på Sweco, sitt besök i Kapoeta East. Då har han ändå arbetat som konsult i vattenprojekt för såväl Världsbanken som för olika regeringar, i liknande områden i norra Sudan, Somalia och på landsbygden i Afghanistan.
När teamet från PMU, vår lokala partner Across och två svenska vatteningenjörerna från Sweco besökte området hade det inte regnat som det ska på flera säsonger. Flodfårorna låg torrlagda. Torkan slog ut de redan små skördarna med temperaturer på närmare 40 grader. Uppdraget för resan var att undersöka möjligheterna att öka invånarnas tillgång till vatten, för att stärka motståndskraften mot klimatförändringarna, och därmed även kunna säkra den egna matproduktionen.
Normalt regnar här endast 0,3-0,4 meter per år. Under samma tid avdunstar 2-2,5 meter. Det innebär att området är väldigt torrt och att floder och sjöar inte har vatten hela året. När det väl regnar kommer det så mycket på kort tid att det kan orsaka stor skada. Den torra marken inte kan suga upp vattnet.
För att hitta vatten till familj och boskap tvingas invånarna i Kapoeta East att gå i flera dagar. De gräver efter vatten i flodfåror, men måste gräva allt djupare, inte sällan 5-6 meter, eftersom grundvattennivån sjunker och vattenhålen ständigt sinar. I de livsfarliga groparna kan tre till fyra personer stå på olika nivåer under marken och skicka vattenhinkar mellan sig. De är även barn och kvinnor som har som vardagssyssla att hämta hem dricksvattnet. Rasrisken är överhängande, liksom faran att ramla ner. När störtregnet kommer kollapsar groparna och nya måste grävas upp.
De svenska vatteningenjörerna hade i förväg studerat satellitbilder för att se ut lämpliga områden att undersöka under besöket. Väl på plats jämförde de förstudierna med landskapet. Tack vare Across lokalkännedom och goda anseende hos människorna i området kunde förtroende för processen förankras lokalt. Teamet vandrade längs flodbankar, analyserade jord- och stenarter, tittade efter förekomsten av ytliga berg, mätte höjder och vägde av lutningar. I normala fall brukar vatteningenjörerna analysera jordproverna i laboratorier men nu fick de improvisera.
Med petflaskor som mått och plastslangar som lod kom de så fram till att det går att öka vattentillgången med relativt enkla metoder, bland annat genom att spara regnvatten och hindra det från att avdunsta genom att anlägga sanddammar.
– Vi har identifierat flera platser där man kan bygga en sanddamm och ta hänsyn till små resurser, invånarnas begränsade tekniska kunskap och att det mesta måste göras för hand, berättar Jonatan.
Ett annat sätt är att förstärka de utgrävda vattenhålen med cementringar för att hindra jordväggarna från att falla och på sätt skapa permanenta brunnar.
– Då skulle vattenhålen kunna hålla i många år. Och man kan till och med gräva djupare när vattnet sinar, förklarar Jonatan.
Sweco har nu tagit fram en rapport med rekommendationer på vattenprojekt som de föreslår PMU och Across. Där nämns även svårigheter såsom torka, utmaningar att frakta cement upp till platån, liksom om att störtregn kan försvåra grävarbetet. Men tanken är att lokalinvånarna själva ska gräva dammar och lära sig att gjuta betongringar.
– Det blir arbetsintensivt och kräver att alla engagerar sig. Men det är möjligt om de som arbetar också kan få ersättning i form av mat, då de inte i samma utsträckning kan sköta det egna jordbruket, förklarar Malin Canslätt, PMU:s regionchef för Afrikas horn och Östafrika.
I dag är det utdelning av matpaket som gör det möjligt för toposafolket att bo kvar.
– Även om den typen av nödhjälp är livsviktig så passiviserar den också människor, förklarar Malin som menar att satsningen är helt nödvändig för den långsiktiga utvecklingen i området.
Tillgången till vatten skulle öka invånarnas möjligheter att förbättra sina odlingsmetoder, få bättre skörd, högre avkastning och förhoppningsvis bli självförsörjande.
– Ett lyckat projekt skulle bli ett gott exempel för närliggande byar, om de kan se att människors liv har förbättrats genom
säkrad vattentillgång, säger Malin.
Här kan du ladda ner Swecos rapport
liter vatten förbrukar vi i genomsnitt per person och dygn i Sverige.
liter är den motsvarande mängd som befolkningen i Kapoeta East i Sydsudan förbrukar.
